2017-07-04

Höjdpunkter från årets Almedalsvecka

  • Förväntade framtida terrorattentat i Sverige
    Seminariet hålls i pittoresk miljö. Säpo bjuder på löjromssnittar och rosévin.
  • Så stoppar vi antisemitismen
    Debatt. Moderator är Ilmar Reepalu.
  • Hur motverkas segregation?
    Seminarium arrangerat av Feministiskt initiativ.
    OBS! Människor med vit hudfärg ej välkomna.
  • Kackerlacksmjöl och gräshoppsfiléer – nästa exportsuccé
    Seminarium arrangerat av Vinnova i samarbete med Grön Ungdom.
  • Så fixar vi integrationen
    Workshop om lönesubventioner och praktikplatser arrangerad av Arbetsförmedlingen.
  • Hur stoppar vi svältkatastrofen i Jemen?
    Lunchseminarium på Wisby hotell arrangerat av Stockholm International Famine Prevention and Relief Institute. Buffé med alla säsongens primörer serveras.
  • Fem procentenheter högre skatt nyckeln till att stoppa SD
    Seminarium med bland andra Anders Lindberg och Karl-Petter Thorwaldsson.
  • Allting blir bättre
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Brexit och Trump riskerar utlösa nytt världskrig
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Så får vi fler att välja bort flyget
    Miljöpartistisk workshop ledd av Gustav Fridolin.
    OBS! Framflyttat en timme till följd av problem med regeringsplanet.
  • Öppna gränser – en vinst för hela samhället
    Interaktiv workshop arrangerad av Almega asylboenden.
  • Hur min frisyr bidrar till att sänka koldioxidhalten i atmosfären
    Föredrag av Anders Wijkman från The Tällberg Foundation.
    OBS! Föredraget hålls på engelska.
  • Hur stoppar vi den politiska extremismen?
    Debatt. Moderator är Amelia Gudrunsdotter, författaren till boken Fidel Castro – frihetshjälten i våra hjärtan.
  • Hur förhindrar vi nepotism och kompistillsättningar?
    Debatt med bland andra Dan Eliasson och Mona Sahlin.
  • Dr. Strangemoney, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska sedelpressen
    Föredrag av riksbankschefen Stefan Ingves.
  • Lafferkurvan, en rasistisk myt upprätthållen av alternativhögern
    Workshop arrangerad av tankesmedjan Arena.
  • Objektiviteten är public services viktigaste vapen
    Föredrag av Jan Helin, programdirektör på SVT.

2017-06-28

Om sverigedemokrater och välfärd

Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är det ett faktum att partiets linje i invandringsfrågan till stora delar har ett robust stöd i forskningen. Vad mer är, alldeles oavsett vad man tycker om partiets företrädare är det ett faktum att de flesta andra partier med tiden blivit så illa tvungna att närma sig deras linje.

Detta är viktigt av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna, alldeles oavsett vad man råkar tycka om dem överlag, gång på gång faktiskt utmärkt sig genom seriösa utspel i migrationsdebatten. Detta samtidigt som övriga partier i denna fråga länge utmärkte sig genom lögner, vilseledande retorik, plattityder, känsloutbrott och regelrätta pajaskonster.

Det finns naturligtvis många utmärkta anledningar till att ändå vara skeptisk till Sverigedemokraterna. Inte desto mindre kommer man, så länge man inte förmår ta in detta uppenbara faktum, inte förstå varför partisympatierna fördelar sig som de gör idag. Övriga partiers både destruktiva och hysteriska agerande har helt enkelt gjort Sverigedemokraterna till ett i allra högsta grad rationellt val, trots partiets minst sagt tveksamma bakgrund.

Det är just i ljuset av detta det sverigedemokratiska vurmandet för välfärdsstaten blir så både djupt ironiskt och tragiskt. Det är nämligen just den välfärdsstat sverigedemokrater så ettrigt försvarar som orsakat den fullständigt ohållbara invandring partiet ser det som sin huvudfråga att stoppa.

Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror inte på klimatet, kulturen eller vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror på de generösa bidragsutbetalningar och den allmänna kravlöshet som är den socialdemokratiska välfärdsstatens signum.

Det är med andra ord just den välfärdsstat som sverigedemokrater vurmar för som utgör och utgjort den stora pull-faktorn i sammanhanget. Därmed löser den politik partiet förespråkar i förlängningen inte särskilt mycket. Med en bibehållen eller rentav utökad välfärdsstat kommer migrationstrycket på Sverige förbli högt.

Vad mer är, en stor välfärdsstat kommer alltid utgöra en oemotståndlig lockelse för allahanda progressiva aktivister som vill använda andras pengar till att påtvinga andra sin egen agenda. Att så är fallet visar oräkneliga exempel världen över. Inte bara Sverige, utan så gott som alla Europas länder, utgör idag tydliga exempel på detta. Inte ens den egensinniga och traditionellt så frihetliga anglosaxiska kulturen har visat sig immun.

Storbritannien stod i slutet av 70-talet efter årtionden av en expanderande välfärdsstat vid ruinens brant. De progressiva idealen vinner idag mark även i ett hårdhudat nybyggarland som Australien, och i ett av identitetspolitik och ökande offentliga utgifter allt mer präglat USA kom häromåret socialisten(!) Bernie Sanders nära att bli landets president.

En omfattande välfärdsstat kommer alltid innebära att just de krafter sverigedemokrater avskyr kan flytta fram sina positioner, understödda av skattebetalarnas pengar. Därför är den förkärlek för välfärdsstaten som frodas bland sverigedemokratiska väljare partiets akilleshäl. Så länge man klamrar sig fast vid välfärdsstaten är man i förlängningen dömda att förlora.

Men, undrar då kanske en och annan sverigedemokrat, vem skall då ta hand om de äldre? Att frågan över huvud taget ställs säger mycket om den socialdemokratiska propagandans effektivitet, för att svaret skulle vara "staten" är nämligen allt annat än självklart.

I Tyskland är äldrevården främst en angelägenhet för civilsamhället, vilket resulterar i ett avsevärt mer humant system än det svenska. Att bereda vägen för ett anständigt civilsamhälle av det slaget vore det perfekta skyltfönstret för den sunda nationalism sverigedemokrater påstår sig stå för.

2017-06-20

Om socialismens intåg i allmogens värld

"Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp."

Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.

Hur kommer det sig då att den passiviserande socialismen, vars grundfilosofi så att säga är att det alltid är någon annan som skall knäppa upp Karl Oskars byxor, kunnat erövra en så stark ställning i dennes hemland? Hur kommer det sig att ättlingarna till samma dalkarlar som en gång gjorde uppror mot den ena kungen efter den andra, och som vägrade skifta sina gårdar när centralmakten krävde detta, idag så ivrigt röstar för samma socialdemokrater som utarmar deras hembygd och lär deras barn att de är värnlösa offer?

En starkt bidragande orsak till detta är att socialdemokratin tidigt lärde sig att bedrägligt men skickligt anamma allmogens språkbruk och symbolvärld. Den svenska socialismen sålde in sina kollektivistiska och passiviserande lösningar med individualistiska argument. Man utmålade sig själva och sin välsmorda maktapparat som en rebellisk upprorshär. Som en slutgiltig förolämpning tog man därefter åt sig äran för de framsteg det hårt arbetande folket hade åstadkommit.

Den centralisering och likriktning man påtvingade andra omnämndes i termer av frihetsreformer, och den starka tillit som utmärkte de mellanmänskliga förehavandena bland allmogen utnyttjades maximalt för att lura människor att lägga sina egna öden i staten händer. Kort sagt, när socialdemokratin gjorde sin entré i Allmogesverige var det under utstuderat falska förevändningar.

Den socialism som sålts in under namnet "den svenska modellen" är parasitär. Inte bara för att erbjuder såväl lata människor som svågerkapitalister enorma möjligheter att leva gott på andra människors bekostnad, utan därtill för att den lyckats bli en viktig maktfaktor genom att appellera till en allt annat än socialistisk folksjäl.

Att Socialdemokraterna lyckats sälja in sin omättliga hunger efter makt som en politik för Karl Oskar, när den i själva verket är en politik för alla som vill åka snålskjuts på honom, är en allmogens tragedi. Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är det faktum att inte ens socialdemokraternas bittraste fiender i regel förstår detta. Ett parti som Sverigedemokraterna vänder sig förvisso mot den postmodernism som fått en stark ställning i den socialdemokratiska politiken av idag, men vad de önskar i stället är blott den socialdemokratiska politiken av igår.

Resultaten av detta har blivit förödande. De en gång så stolta dalkarlarna och de en gång så stolta hemmansägarna i Ljuders socken nedlåter sig idag allt oftare, trots att deras kultur i övrigt till stora delar har bevarats, att utan betänkligheter ropa på statens hjälp när det är dags att knäppa upp byxorna. Under sken av att kontinuitet har upprätthållits har de självständiga människor som inte ville ligga andra till lags omformats till stolta offer och rakryggade slavar.

Kan då den allmogekultur som av socialisterna till stora delar perverterats till någonting destruktivt, åter vändas till någonting gott? Allmogekulturen genomsyrar än idag Sverige, och manifesterar sig alltjämt i till exempel hög produktivitet, så svaret på frågan är ja – förutsatt att vi faktiskt vill. Detta kräver dock att vi slutar ropa på Någon Annan, och i stället visar prov på självrespekt nog att knäppa upp våra egna byxor.

Det kräver insikt om att välfärdssystem, alldeles oavsett vem som instiftar dem och varför, med tiden obönhörligen blir till verktyg för de många aktivister och paternalister vars agenda ej sammanfaller med vår egen. Det kräver också insikt om att tillit är en dyrbar gåva, och att den som visar sig oförtjänt av den då också förverkar sin rätt därtill.

Relaterat:
Projekt Allmogen, radio bubb.la 2017-06-18

2017-06-19

Anders Ygeman – anatomi av en socialdemokrat

Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.

Inrikesministerns många utspel har dock allt sedan starten haft väldigt lite med verkligheten att göra. Anders Ygeman har förvisso lovat ordning och reda i asylpolitiken, han har lovat en fungerande poliskår, han har lovat hårda tag mot brottsligheten och så vidare. Parallellt med detta har dock kravlösheten, godtycket, laglösheten och den allmänna oredan inom inrikesministerns ansvarsområden ökat, snarare än minskat.

När det nyligen uppmärksammades att Anders Ygeman, strax före sin tid som ordförande för SSU i Stockholm, vandaliserade ett hus han hyrde och därefter smet från hyran, med katastrofala konsekvenser för hyresvärdarna som följd, borde detta inte förvåna någon. Ej heller borde det förvåna någon att Ygeman vid samma tid förekom ett trettiotal gånger i Kronofogdens register.

Socialdemokraterna har förvisso skickligt utmålat sig själva som solidaritetens och anständighetens förkämpar i Sverige, men är i själva verket en hänsynslös maktapparat bestående av kallhamrade, narcissistiska och ytterst cyniska maktspelare. Man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välpolerade ygemanska ytan för att snabbt drabbas av misstanken att även inrikesministern och dennes politiska karriär är ett paradexempel på detta.

För att skapa en illusion av att man faktiskt gör något åt den både patetiska och katastrofala polissituationen och den laglöshet som följer av denna, ägnar sig Anders Ygeman och hans partikamrat Dan Eliasson nu åt pinnjakt, vilket förtjänar en särskild kommentar. Pinnjakt är nämligen inte bara ett sätt att försöka sminka grisen, utan något mycket mer utstuderat diaboliskt än så.

Vad som får polisen att över huvud taget ägna sig åt pinnjakt är det faktum att man å det grövsta misslyckats med sina arbetsuppgifter. Staten förmår helt enkelt inte, trots de gigantiska resurser som tack vare det drakoniska skattetrycket står till dess förfogande, att upprätthålla en kärnuppgift som lag och ordning. Detta är i sig ett svek av enorma proportioner, men när man genom att ägna sig åt pinnjakt försöker dölja detta blir en redan grotesk situation etter värre.

Att i detta läge ägna sig åt pinnjakt är nämligen den diametrala motsatsen till att börja ta det grundläggande ansvar varje person med självrespekt åtminstone skulle sträva efter i Ygemans och Eliassons kläder. Pinnjaktens själva idé är nämligen att, i stället för att göra något åt den grova kriminalitet man gett fritt spelrum, börja klämma åt företrädesvis hederliga personer.

Därmed gör man det enkelt för sig. Den skattebetalare som cyklar utan lyse, någon gång råkar köra mot rött ljus eller någon gång i månaden använder cannabis, är till skillnad från de förhärdade kriminella Ygeman och Eliasson gett fritt spelrum att utpressa, råna, stjäla och misshandla, väluppfostrade personer utan vare sig lust eller möjligheter att göra motstånd.

Metoden är med andra ord den typiske skolgårdsmobbarens. Vad som verkligen gör pinnjakten till den fullständigt skrupelfrie makthavarens verktyg är emellertid någonting annat, nämligen att de överlag laglydiga människorna drabbas dubbelt. Först drabbas de när makthavarna, de skyhöga skatterna till trots, inte förmår att upprätthålla något så grundläggande som lag och ordning, vilket gång på gång gör dem till brottsoffer.

Därefter drabbas de en gång till när makthavarna försöker skyla över sina egna misstag genom att, i stället för att ge sig på de förhärdade brottslingarna, fokuserar det statliga våldsmonopolets insatser på den företrädesvis hederliga allmänheten. Genom att släpa offren för gårdagens outredda brott inför skranket för bagateller, försöker man på statistisk väg dölja den monumentala inkompetens man själva visat prov på.

Att kalla detta för perverst kommer inte ens i närheten av att göra situationen rättvisa. Att Anders Ygeman däremot en gång i tiden fick överta Mona Sahlins riksdagsplats är i allra högsta grad talande.

Läs även:
Mats Skogkär

2017-06-17

Om progressivismen och den västerländska civilisationen

Parallellt med att den västerländska civilisationen demoniseras och attackeras, inte bara från postmodernistiskt och islamistiskt håll, utan därtill från stora delar av det politiska etablissemanget i största allmänhet, breder också uppfattningen att samma västerländska civilisation måste räddas ut sig.

Reaktionen är både sund och hoppingivande, men för att rädda den västerländska civilisationen behöver man också förstå vad för sorts civilisation västerlandet egentligen är. Ironiskt nog är kunskapen om detta idag skrämmande låg, även bland den västerländska civilisationens förkämpar.

Den västerländska civilisationen är inte, så som ofta påstås, Rousseaus och Voltaires civilisation, utan Adam Smiths. Den västerländska civilisationen är inte de vackra principernas eller de högstämda manifestens civilisation, utan den spontana ordningens.

Den västerländska civilisationens välstånd, innovationskraft och frihet blev möjlig först då västerlandets politiker och potentater tog ett antal steg tillbaka, och överlät åt medborgarna och civilsamhället att i betydligt större utsträckning själva forma sin framtid. Resultatet blev den industriella revolutionen, sensationella vetenskapliga landvinningar och en välståndsökning utan motstycke i historien.

En utbredd föreställning är att det varit en progressiv politik som möjliggjort den västerländska civilisationens framgångar. Varje form av progressiv politik utgör i själva verket dock, så gott som per definition, den direkta motsatsen till den frihetliga politik som gjorde västerlandet framgångsrikt.

Progressiv politik kokar så gott som alltid ned till att ge politiker och byråkrater mer makt, inte mindre. Förespråkarna av progressiva ideologier försöker i regel sälja in dessa som någonting som främjar både frihet, framsteg och rättvisa, men eftersom politiker och byråkrater endast kan öka sin makt på medborgarnas och civilsamhällets bekostnad, innebär en sådan politik att utrymmet för spontan ordning minskar.

Progressivismen är därför till sin själva natur antivästlig. De progressiva ideologiernas paroller är ofta slagkraftiga, och deras manifest ofta förrädiskt övertygande, men inte desto mindre är de progressiva idealens fundament vederlagda sedan länge. Progressivismen är i själva verket en ytterst reaktionär ideologi som, steg för steg, söker att vrida klockan tillbaka till tiden före den västerländska civilisationens uppgång.

Progressivismen innebär per definition en strävan efter att minska utrymmet för just den spontana ordning som under århundraden visat sig vara ett framgångsrecept utan motstycke. Progressivismen innebär per definition en strävan efter att ge samma centralplanering som, varje gång den tillämpats i stor skala visat sig resultera i katastrofala följder, betydligt större utrymme.

Vad de progressiva ideologierna kokar ned till är en strävan att belägga samhället och dess aktörer med tvångströja. För varje reglering, med varje centralisering, för varje lagändring som ger staten större makt på medborgarnas bekostnad, dras snaran åt ytterligare. För varje gång de progressiva idealen flyttar fram sina positioner blir samhället lite mer onaturligt och incitamentsstrukturerna lite mer skeva.

Resultatet av detta är blir ett successivt mindre mindre fritt samhälle. Resultatet av detta blir att utrymmet för innovation minskar. Resultatet av detta blir att samhället blir fattigare än vad det annars hade varit. Progressiva ideologier är kort sagt, namnet till trots, i bästa fall ett recept för minskat framåtskridande, och i värsta fall ett recept för regelrätt bakåtskridande.

Gästinlägg av Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen.

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet "rättsstat", på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös.

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom.

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls.

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk.

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad "Genusforskningen och juridiken", skriven på uppdrag av Högskoleverket:

"Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter."

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning.

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande:

"Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild."

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas.

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip.

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt.

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

2017-06-07

Om företagande och konkurrens i ett ofritt samhälle

I dagarna lanserades ett initiativ vid namn "Rättvis Konkurrens", med det uttalande syftet att på "ett noggrannt sätt kartlägga problemet med osund konkurrens, för att därmed synliggöra den samhällsekonomiska förlust som skapas". Detta har väckt ont blod i libertarianska kretsar, av det enkla skälet att personerna bakom kampanjen står den libertarianska rörelsen nära.

Vad "Rättvis Konkurrens" vänder sig mot är en ganska brokig blandning av affärsmetoder. Några exempel man ger på det man kallar orättvis konkurrens är när företag använder sig av lönesubventioner, utnyttjar kryphål i lagen och anställer illegala invandrare svart. Det är värt att notera att dessa metoder dels är sinsemellan väldigt olika, dels att olika grupper anlägger helt olika perspektiv på dem.

För en jurist är såväl lönesubventioner och utnyttjandet av kryphål i lagen lagliga och därmed okomplicerade metoder, medan svart arbetskraft är förkastligt då detta är illegalt. För en politiker är företag som använder sig av de lönesubventioner man på politisk väg beslutat om någonting positivt, medan utnyttjandet av såväl kryphål i lagen som svart arbetskraft är någonting förkastligt.

Det libertarianska perspektivet sammanfaller inte med något av dessa. För en libertarian innebär ett kryphål i lagen en strimma av hopp i en ofri värld. Vad lönesubventioner beträffar är sådana ur ett libertarianskt perspektiv i grund och botten ekvivalenta med smutsiga och av staten villkorade pengar, och därför inte någonting man vill befatta sig med.

Samtidigt är frågan inte riktigt så enkel. Det finns en viktig principiell skillnad mellan å ena sidan ett framgångsrikt företag som använder lönesubventioner som ett sätt att minska den egna skatten, och å andra sidan ett förlustdrabbat företag som använder lönesubventioner som ett sätt att tvinga andra att ofrivilligt subventionera de förluster man själv gör.

I och med detta närmar vi oss också pudelns kärna, nämligen att det som libertarian i praktiken är omöjligt att verka i ett samhälle som dagens utan att dagtinga med de egna principerna. Detta gäller i synnerhet företagande, eftersom praktiskt taget alla former av värdeskapande verksamhet i förlängningen bidrar till att staten gynnas. Detta även i de fall hela verksamheten bedrivs svart.

Det finns, kort sagt, inte alltid något självklart svar på vad som ur ett libertarianskt perspektiv är rätt att göra i ett icke-libertarianskt samhälle. När det kommer till frågan om svarta anställningar av invandrare och illegala invandrare ställs på många sätt denna problematik på sin spets.

När företag anställer invandrare svart skapar detta incitament till såväl illegal immigration som till att söka asyl på falska grunder. Att staten drabbas av detta är ur ett libertarianskt perspektiv i sig tämligen oproblematiskt, men i praktiken får detta också till följd att civilsamhället drabbas. Skatterna höjs, lag och ordning urholkas och den sociala oron tilltar.

I många fall kombineras svartarbetet med att man lyfter bidrag och/eller på annat sätt använder sig av de skattefinansierade tjänster staten erbjuder, vilket mycket väl kan varit den utlösande orsaken till att man fann det värt att migrera och ta jobbet över huvud taget. Kostnaden för detta är i många fall högre än den lön man tjänar, vilket innebär att den vinst företaget gör innebär en större förlust för samhället i stort.

Det bör här betonas att utan statens snedvridning av incitament och marknad hade situationen aldrig uppkommit över huvud taget. Som libertarian kan man därför på ganska goda grunder svära sig fri från ansvar och lägga skulden på staten. Inte desto mindre är det det egna lokalsamhället som påverkas. Det är den egna platsen på jorden, den plats där ens egna barn skall växa upp, som utvecklas i en riktning man kanske inte finner önskvärd.

Libertarianer (och för den delen människor med högeråsikter i största allmänhet) bör akta sig noga för att internalisera socialismens tankegods och dess premisser. Inte desto mindre kan den stora staten och den skada denna åsamkar inte utan vidare tänkas bort. I stället åligger det i synnerhet den människa som söker friheten att ha en strategi för hur hantera dilemman som dessa.

Några bra rättesnören i sammanhanget kan vara att inte i onödan försätta sig i situationer där man måste välja mellan två dåliga ting. Att inte ge sig i lag med utomstående i de fall detta kräver ständiga kompromisser som i längden äter upp en inifrån. Att inte utkämpa andras strider.

Det är socialdemokraters, moderaters och folkpartisters skyldighet att erbjuda genomtänkta svar på de frågeställningar "Rättvis Konkurrens" lyfter. Så länge vi inte bedriver företagsamhet under former där lönsamheten är beroende av att andra ofrivilligt tvingas finansiera vår verksamhet, har samma frågeställningar dock väldigt lite med oss att göra. Detta alldeles oavsett vad lagen råkar ha att säga om saken.

2017-06-04

De progressiva och terrorismen

Varför förmår inte socialister, socialliberaler, nyliberaler och andra progressiva att förhålla sig på ett anständigt sätt till terrorism? Varför slutar det alltid med att de, i hysteriska ordalag, utmålar de personer som blir förbannade som det egentliga problemet i sammanhanget? Hur kommer det sig att de alltid, i ett utslag av svårslagen logisk akrobatik, åberopar varje terrordåd som bevis för att de personer som pekat på farorna med islamism haft fel?

Frågeställningen ställs på sin spets om man jämför med ett hypotetiskt scenario där det i stället var så kallade högerextremister som låg bakom de senaste årens terrorvåg. I ett sådant scenario hade de progressiva knappast försökt tona ned problemet. De hade inte försökt relativisera sönder skuldfrågan, de hade inte betonat psykisk ohälsa, de hade inte hänvisat till förövarnas sociala bakgrund och de hade inte betonat att risken för att drabbas var låg.

Att deras reaktion blir en helt annan när förövarna är islamister beror på att illdåden är oförenliga med deras progressiva ideologi. Enligt den världsbild de med näbbar och klor håller sig fast vid, drivs alla människor världen över (möjligtvis med undantag för de personer som tillhör den för dem så förhatliga Högern™) av samma drivkrafter som de själva.

Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är människors längtan efter sekularism, yttrandefrihet och demokrati universell. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är synen på religionens roll densamma över hela världen. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter skiljer sig olika kulturers syn på begrepp som frihet och rättvisa inte nämnvärt åt. Och så vidare.

Dessa personer har investerat hela sitt förtroendekapital i drömmen om det mångkulturella samhället. De ser Inatt jag drömde som en nära förestående framtidsvision, snarare än den i dubbel bemärkelse naivistiska sångtext det faktiskt rör sig om. De ser inte bara en världsregering som någonting såväl önskvärt som fullt realistiskt, utan därtill som någonting ofrånkomligt.

För dessa personer blir varje förortsupplopp, varje rapport om offentliga bidrag till islamister, varje ligistgäng som svinar på bibliotek och varje terrordåd en smärtsam påminnelse om hur orealistiska och naiva deras omhuldade ideologier och framtidsvisioner är. Vidden av deras felinvesteringar är emellertid så stora att de, i stället för att eftertänksamt idka en stunds självkritik, i ett skolboksexempel på psykologiska försvarsmekanismer, reagerar med tagarna utåt.

Verklighetens envisa vägran att ansluta sig till deras karta, hävdar de därför aggressivt, bevisar i själva verket hur rätt de har haft hela tiden. Problemen beror i själva verket, vrålar de indignerat ut, på strukturer, patriarkatet och rasism. De beter sig, kort sagt, påfallande mycket likt barn som i stället för att erkänna vad som hänt desperat snärjer sig själva i en härva av alltmer patetiska lögner.

I detta läge blir den arga meningsmotståndaren som inte utan vidare låter sig hunsas till någonting ytterst farligt. De arga meningsmotståndaren utgör ett hot, inte bara mot deras livslögn, utan mot den politiska makt de byggt med samma livslögn som plattform. De arga meningsmotståndaren kan när som helst påpeka att kejsaren är naken. De arga meningsmotståndaren hotar att avslöja dem som den bluff de är.

Det är därför de den arga meningsmotståndaren måste krossas. Det är därför den arga meningsmotståndaren måste misstänkliggöras, demoniseras och smutskastas. Om detta innebär att man också måste kasta förortens kvinnor eller bibliotekens personal och besökare till vargarna, eller om detta innebär att man också måste bagatellisera terrorismens offer, då är det också ett pris man är villig att betala.

2017-05-26

Att leva som en fri människa förpliktigar

Vårt samhälle är ruttet.

Terrorister och islamister får statliga bidrag, skattesystemet är organiserad stöld i massiv skala och omfördelningspolitiken är ett flagrant exempel på ogenerat röstköp för andras pengar. Skolsystemet används för politisk indoktrinering av barn, debatten om "näthat" är i mångt och mycket bara en ursäkt för att tysta kritiska röster och brottslingar tillåts allt oftare härja så gott som ostörda.

Rabiata vuxenmobbare hyllas unisont, såväl i media som av politiker. Pseudovetenskapen har fått en given plats på universiteten. Personer som ogenerat ljuger höjs till skyarna, samtidigt som den som talar sanning blir föremål för smutskastningskampanjer. Et cetera.

För en människa med både anständigheten och den intellektuellt hederligheten i behåll ligger det, i ett sådant samhälle, nära till hands att störta ned i avgrundsdjup förtvivlan. Denna förtvivlan bottnar dock vanligtvis i de lönlösa försöken att rädda människor som inte vill bli räddade, eller inte ens förstår att de är i behov av räddning.

Kampen mot den intellektuella rötan i samhället bör föras, men den som låter sig uppslukas av den är dömd att drabbas av Atlaskomplex. Den som vill leva som en fri människa kommer i längden inte orka med att försöka rädda andra, utan måste i första hand se om sitt eget hus i stället. Därigenom blir man också en förebild för andra.

Rent konkret görs detta genom att i möjligaste mån vända majoritetssamhället i allmänhet, och de moraliskt korrupta människorna i synnerhet, ryggen. Det finns ingen anledning för oss att besöka statens indoktrineringsinstitut till museer. Det finns ingen anledning för oss att ta del av statens ogenerat vänstervridna radio- och TV-kanaler.

Det finns ingen anledning att engagera oss i den breda samhällsdebatten, när detta sker på personer med förkastliga värderingars villkor. Det finns ingen anledning att engagera oss i de förment opolitiska "föreningar" inom "civilsamhället" som, i utbyte mot 30 av MUCF utbetalda silverpenningar, låtit sig rekryteras som soldater i de förkastliga ideologiernas tjänst.

I stället bör vi bygga våra egna gemenskaper och institutioner. I stället för att ta del av vänstervriden nyhetsrapportering bör vi söka oss till de alternativ som faktiskt finns. I stället för att vakna till de till gemyt förklädda indoktrineringskampanjer Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon erbjuder, bör vi söka oss till de uppbyggliga alternativ som ideellt arbetande eldsjälar – eller för den delen, kommersiella aktörer – erbjuder oss.

Att staten stjäl våra pengar är både perverst och svårt att komma runt, men egentligen inte heller huvudproblemet. Huvudproblemet är att staten och dess svans av rationalistiska, socialistiska, marxistiska och progressiva fanatiker är ute efter våra själar. De vill omvända oss till sina egna förkastliga värderingar, och i denna smutsiga kamp skyr de inga medel.

Att man i denna kamp riktar sig direkt till våra barn när vi själva inte är närvarande är en diabolisk strategi som ställer oss inför svåra dilemman. I många andra fall är det dock påfallande enkelt att göra sig immun mot den postmarxistiska sirensången. Det enda vi behöver göra är att ställa oss vid sidan av.

När man väl har tagit detta steg öppnar sig också fler dörrar. För den som vill göra något åt den statligt sanktionerade laglösheten i sitt närområde finns bättre alternativ än att hoppas på att politikerna skall börja leva upp till de löften de ständigt och lättvindigt stör omkring sig, utan att för en sekund ha för avsikt att leva upp till dem.

För den som finner det perverst att statliga myndigheter låter skattepengar regna över islamister finns alternativet att stödja Sofie Löwenmarks crowdfundingkampanj, då hon som en av ytterst få krafter faktiskt uppnått konkreta resultat på området. Om du är trött på att bli spottad i ansiktet av ignoranta charlataner som Henrik Schyffert, ge någon av hans betydligt mer intressanta konkurrenter ditt aktiva stöd i stället.

För att bli en fri människa räcker det inte att klaga. Du måste också själv börja ta ansvar för dina egna handlingar och för det liv du väljer att leva. Att leva som en fri människa förpliktigar.

2017-05-23

En progressiv kakistokratis besvärjelser

22 människor, varav flera barn, mördades igår kväll i Manchester av en terrorist, och mediebruset fylls nu av de vanliga flosklerna och logiska kullerbyttorna.

Vi skall värna det öppna samhället. Islam är en fredens religion. Det stora problemet i sammanhanget är i själva verket den oförblommerade rasismen, inte minst med tanke på att just muslimer är en grupp som drabbas särskilt hårt av dåd som gårdagens. Den som blir upprörd över gårdagens illdåd är en dålig människa, och det enda anständiga förhållningssättet är nu att vända andra kinden till. Sist men inte minst visar massakern i Manchester på något sätt (exakt hur förklaras inte, men emfasen går inte att ta miste på) hur fullständigt fel multikulturalismens kritiker haft hela tiden.

Dessa floskler är i själva verket en progressiv kakistokratis besvärjelser. Det hela är ett exempel på hur fashionabelt det blivit att ta sin tillflykt till en fantasivärld varje gång verkligheten inte visar sig överensstämma med de anemiska, myopiska och akademiskt inavlade föreställningar som människor hyser om världen utanför den egna naveln. Det hela hade varit skrattretande, vore det inte så förbannat kusligt.

De politiker som med anklagande blick tittar ned på folket och hävdar att "vi" nu måste värna om det öppna samhället, är i själva verket samma politiker som medelst, för att uttrycka det milt, ogenomtänkt politik gjort samhället mindre öppet. Man har bekymmerslöst tagit stora risker å andras vägnar, och när konsekvenserna nu blir alltmer tydliga vill man låta påskina att skulden ligger hos det folk vilkets mandat för att göra detta man aldrig hade.

Den progressiva migrationspolitik Europas ledare över sina medborgares huvuden bestämt skall råda kommer med kostnader. Dessa kostnader är inte bara ekonomiska och sociala, utan måste också krasst uttryck flera gånger om året betalas i blod. Huruvida det ändå finns goda moraliska skäl för en sådan politik är i grund och botten en filosofisk fråga, men när åsikten att priset är för högt klassas som icke rumsren framstår en torpargrund som ett utrymme med närmast katedralisk takhöjd i jämförelse.

Slutligen bör någonting kanske sägas om den riktigt stora elefanten i rummet, nämligen islam. Det finns naturligtvis alldeles ypperliga muslimer, och kollektivt skuldbeläggande är i sig alltid av ondo. Inte desto mindre är det ett välbelagt faktum att åsikter ytterst svårförenliga med den västerländska civlisationens principer är kraftigt överrepresenterade bland just muslimer.

Huruvida dessa åsikter faktiskt är islam eller inte kan diskuteras, men klart är att de personer som hyser dem i regel själva anser detta och att de har åtskilliga skriftlärda på sin sida. Därmed blir i sin helhet islam – eller åtminstone något som kallas för islam av personer som själva ser sig som muslimer – ofta till en påtagligt negativ kraft i det västerländska samhället.

Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras. Uppgiften är måhända inte särskilt tacksam, och det var måhända inte vad man drömde om då man exalterat läste de filosofer som formade ens världsbild, men förmår man inte leva upp till detta är man när det kommer till kritan blott en demagog och charlatan.

2017-05-21

Media jublar när pressfriheten trängs tillbaka

Det råder ikväll, allt sedan det för någon timme sedan blev känt att Mats Qviberg säljer Metro för en krona, med allra största sannolikhet partystämning i journalistkåren. Den nyblivne tidningsägaren Qvibergs frispråkighet och uttalade förakt för postmoderna narrativ hade dessförinnan under några dagar sänt chockvågor genom det förljugna Sverige, och motoffensiven lät inte vänta på sig.

Först utmålades Qviberg som ondskan reinkarnerad i största allmänhet. När han därtill lät sig bli intervjuad i Nyheter Idag – en publikation som, trots att ingen någonsin har bemödat sig att ens försöka belägga detta, slentrianmässigt klassas som "högerextrem" av de intellektuella giganter som utgör den svenska intelligentsian – tog det hus i helvete på riktigt.

För det kusligaste utspelet stod, inte helt oväntat, Miljöpartiet. Politikerna i Stockholms läns landsting borde, menade MP-potentaten Tomas Eriksson, utnyttja SL:s monopolställning för att stoppa distributionen av Metro. Det hårresande utspelet fick därefter snabbt stöd av bland annat flera andra partier.

Därefter blev snabbt situationen ohållbar för Qviberg, och idag kom så beskedet att han säljer tidningen för 70 miljoner kronor mindre än vad han köpte den för. Budskapet kunde inte vara mer tydligt – tidningsägare som inte låter en nyhetsredaktion vara en fristad för postmarxistisk aktivism tolereras inte i Sverige, och om smutskastningskampanjer och konkurrenternas hot om bojkotter inte räcker är politiker mer än villiga att utdela nådastöten.

Vad journalistkåren idag jublar över är att stort nederlag för pressfriheten. Vad journalister idag jublar över är ett politiskt övergrepp på yttrandefriheten långt mycket allvarligare än såväl Donald Trumps utfall mot medierna som Sverigedemokraternas beslut att porta Expressen från sin valvaka. Det hela är både skrämmande och surrealistiskt, men just därför också en utmärkt indikation på hur urspårad vår patetiska samtid egentligen är.

2017-05-17

Kulturkrig för nybörjare

Blotta ordet "kulturkrig" gör med allra största sannolikhet inte bara mången socialliberal illa till mods. Ställda inför detta uttryck kommer gissningsvis en icke oansenlig andel av dem därtill att skärrat befara att en bock med dunkel agenda har letat sig in i deras annars så kalvinistiskt välordnade små örtagårdar.

Fenomenet kulturkrig är dock inte något av alternativhögerns hjärnspöken, utan tvärtom någonting i allra högsta grad reellt och påtagligt. Att bedriva kulturkrig är idag ett av vänsterns allra viktigaste verktyg i kampen om makten, och därtill ett sådant man inte för ett ögonblick drar sig för att utnyttja med maximal hänsynslöshet. Den som intalar sig själv att kulturkriget är en konspirationsteori är naiv.

Ett av de mer påtagliga exemplen på detta är den ständiga vänstervridningen i public service. Ett annat, och i allra högsta grad aktuellt exempel, är det idoga arbete kulturminister Alice Bah Kuhnke lägger på att omstöpa statens museer till postmoderna propagandainstitut. För ett tredje, om än dessbättre också spektakulärt misslyckat, exempel på hur vänsterkrafter för skattebetalarnas pengar bedriver kulturkrig mot medborgarna, stod i dagarna Svenska institutet med sitt nu infamösa åsiktsregister.

För ett fjärde exempel stod så sent som idag Stefan Löfven och hans sidekick Isabella "Robin" Löwin. I en intervju passar båda på att hämningslöst, men utan minsta spår av vare sig anständighet eller intellektuell hederlighet, utnyttja riksdagsmannen Patrick Reslows avhopp för att å det grövsta smutskasta det parti han nu lämnat.

Sett som isolerad företeelse hade det hela måhända kunnat tas för en bagatell, men det rörde sig dock inte om någon isolerad företeelse. För det första samarbetar man i regeringen själva mer än gärna med Sverigedemokraterna då detta passar ens egna syften. För det andra framstår demagogiska utspel av det här slaget alltmer som de krympande Socialdemokraternas främsta vapen i kampen om regeringsmakten.

För ett femte, och synnerligen skrämmande, exempel står Miljöpartiet i Stockholms län. Nämnda miljöpartister gjorde i dagarna en stor sak av att de anser att landstingets avtal med Metro bör sägas upp, och detta som en uttrycklig hämnd för att tidningens nye ägare Mats Qviberg dels har högeråsikter, dels haft fräckheten att besvara kulturkrigarnas attacker. Man propagerar därmed öppet för att politiker bör utnyttja sin kontroll över de offentliga monopolen för att kväsa oppositionella röster.

Den svenska högerns svar på detta är så gott som alltid att försöka bemöta skolgårdsmobbarna med artighet. Att påstå att detta inte har fungerat vore närmast en underdrift. Skolgårdsmobbarvänstern har gjort slarvsylta av dem, och då metoden visat sig fungera så väl har skolgårdsmobbarvänstern inga som helst planer på att sluta.

Så länge den svenska högern anser sig för fin för att bedriva kulturkrig kommer den kämpa med bakbundna händer. Så länge den svenska högern fortsätter att ängsligt anpassa sig till alla de agendajournalister som ogenerat bedriver kulturkamp på nyhetsplats kommer den att förlora. När spelets regler är konstruerade för att vänstern skall vinna, är den enda vägen framåt att sluta spela det spel vänstern vill att man skall spela.
DN1

2017-05-16

Hög tid att avskriva liberalismbegreppet

Jag har länge varit emot att använde ordet "liberal" som skällsord av två anledningar. För det första är libertarianismen en gren av den skotska upplysningens klassiska liberalism, varför detta har framstått som historielöst. För det andra är en påfallande stor andel av liberalismbegreppets belackare frihetshatande välfärds- och regleringsvurmare, och således inga människor man okritiskt bör göra gemensam sak med.

Någon gång måste man acceptera att en strid är förlorad, och förlorad är precis vad kampen om liberalismbegreppet också är. Sedan lång tid tillbaka står den stora majoriteten av de strömningar som gör anspråk på liberalismbegreppet inte bara för någonting destruktivt, utan därtill för någonting i klassisk bemärkelse synnerligen illiberalt.

Under det liberala baneret bedrivs kamp för förbud och paternalism. Under det liberala baneret ryms kvoteringsivrare som inte drar sig för att göra våld på äganderätten. Under det liberala baneret trängs progressiva som brinner för att staten skall ta en mycket större plats i människors privatliv. Under det liberala baneret ryms rationalister som drivs av en önskan om att omstöpa samhället och kulturen på politisk väg.

Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns personer besjälade av att stärka just de positiva så kallade rättigheter som utgör hela den klassiska liberalismens antites. Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns debattörer för vilka en stalinists intyg på att deras värderingar är goda utgör en källa till stolthet.

Bland de förmenta liberalerna återfinns politiker som med näbbar och klor kämpat för ett förstatligande av det privata näringslivet. Bland de förmenta liberalerna återfinns de stora tänkare som döpte om "Liberal Debatt" till "Frihetlig Socialistisk Tidsskrift". Bland de förmenta liberalerna återfinns debattörer som i den ena debattartikeln efter den andra sprider regelrätta lögner.

Liberalismen av idag har blivit liktydig med navelskådande viktigpettrars outhärdliga mästrande. Liberalismen av idag har blivit liktydig med att hugga sina vänner i ryggen. Liberalismen av idag har blivit liktydig med det frossande i konspirationsteorier och neurotiska föraningar om att ett nytt tusenårigt rike står för dörren personer som själva tror sig vara de mest sansade av sansade hänger sig åt.

Liberalismen låter sig inte avfärdas utan vidare. Den klassiska liberalismen har varit helt avgörande för den västerländska civilisationens enastående framgång, och den som låter sitt förakt för den samtida liberalismen slå över i regleringsiver och försvar av den stora staten skjuter sig själv i foten. Inte desto mindre är det hög tid att inse att liberalismbegreppet av idag stjälper mer än det hjälper.

Folkpartiet utgör ett utmärkt exempel på varför det samtida liberalismbegreppet är så förrädiskt. Folkpartiets förmenta liberalism får unga som drivs av liberal övertygelse i klassisk mening att söka sig till partiet. Väl där bryts de snabbt ned till paternalistiska statskramare som, efter att den av partiet fastslagna kvoten av grötmyndiga debattartiklar om cykelhjälmstvång och annat otyg väl har fyllts, ges reell politisk makt.

Förvirringen kring liberalismbegreppet lurar gång på gång i klassisk mening äkta liberaler att liera sig med precis de personer som gjort det till sin livsuppgift att bekämpa allting de tror på. Det är därför inte heller någon slump att det i första hand är bland debattörer som kallar sig för konservativa, och som därtill inte sällan själva använder ordet "liberal" som ett skällsord, man idag finner merparten av försvaret för den klassiska liberalismens principer i den breda samhällsdebatten.

Liberalismbegreppet har, kort sagt, blivit ett högst påtagligt problem, varför det är hög tid för alla som bottnar i den klassiska liberalismen att också en gång för alla avskriva det.

2017-05-15

Hatets och illviljans kollaboratörer

I Karlstad har sedan en tid tillbaka ett tilltänkt moskébygge vållat stor uppmärksamhet. Den som hoppas på ett tillrättalagt och tabloidvänligt narrativ om rasistiska huliganer som trakasserar fromma troende har dock inte särskilt mycket att hämta i historien. Tvärtom är det överraskande nog en tidning som står i centrum för dramat.

Till skillnad från vad som annars är brukligt i ängsliga lokaltidningssammahang har man på Nya Wermlands-Tidningen (NWT) nämligen inte sett det som sin primära uppgift att visa sig dygdig i Södermalmskollegornas ögon. I stället har man ägnat sig åt något för en svensk tidning så revolutionerande som en seriös och förutsättningslös satsning på granskande journalistik.

Vad NWT har funnit är minst sagt anmärkningsvärt. De krafter som ligger bakom den tilltänkta moskén är inte bara salafistister med usel kvinnosyn. De är antisemiter, homofober och öppet föraktfulla mot bland andra shiamuslimer. De står med andra ord för precis den sorts ideologi och människosyn som annars gör människor till paria i Sverige.

Karlstadspolitikerna ställer sig emellertid inte bakom "alla människors lika värde", utan anser tvärtom att människor bör dömas med helt olika måttstockar beroende på hudfärg, bakgrund och religion. Därför, menar den folkpartistiske lokalpolitikern Niklas Wikström, är en antisemitisk och homofob salafistisk församling någonting önskvärt som kommer att bidra positivt till integrationen.

Ännu mer anmärkningsvärt är socialdemokraten Christian Norlins utspel. Till skillnad från sin folkpartistiske kollega nöjer sig Norlin nämligen inte med att gödsla politikerföraktet genom att rapa hjärndöda floskler. I stället går Norlin likt en Donald Trump på speed till frontalangrepp mot den fria pressen.

NWT bedriver, menar Norlin, en "jävla kampanj som hetsar upp känslorna". Den salafistiska föreningens ställningstaganden för antisemitism och homofobi bör, utvecklar Norlin, inte granskas av NWT eftersom "vi har religionsfrihet i vårt land".

Som horder av åsiktskorridorsgrindvakter vid det här laget med grötmyndig stämma deklamerat innebär dock en grundlagsstadgad frihet som religionsfriheten inte någon rättighet att slippa kritik. Vad mer är, frågan har hela tiden handlat om betydligt mer än bara religionsfrihet av den enkla anledningen att moskébygget krävt kommunfullmäktiges godkännande.

Inte desto mindre har Norlin inte bara helhjärtat ställt sig bakom den islamistiska föreningen, utan därtill valt att med kraftord försöka misstänkliggöra kritiken av dess antisemitiska och homofoba verksamhet. Givet rådande grad av politisk idioti i Sverige är detta förvisso inte någonting ovanligt, men inte desto mindre högst intressant. Norlins moraliskt depraverade ställningstagande kan nämligen bara förklaras på något av tre sätt.

Den första förklaringsmöjligheten kokar ned till är att han faktiskt ser antisemitism, dålig kvinnosyn och homofobi som föredömliga ställningstaganden. Det andra tänkbara förklaringen är att han är såväl synnerligen naiv som fåvitsk. Den tredje möjliga förklaringen är att han mycket väl inser vad det är för krafter han har att göra med, men låtsas som om det regnar i förhoppningen att sälja in en genomfalsk berättelse om mångkultur och tolerans.

I slutändan är alla tre förklaringsmodeller ungefär lika skrämmande. Alldeles oavsett vilken av dem som råkar stämma bäst överens med sanningen bidrar nämligen Norlin aktivt till att legitimera och stärka synnerligen motbjudande krafter.

Uppdatering 2017-05-18:
Även P4 Värmland har varit drivande i granskningen, och tycks ha varit den redaktion som främst stått för avslöjandena i fråga. Detta förtjänar naturligtvis ett särskilt påpekande, inte minst med tanke på hur kritiskt jag vanligtvis skriver om public service.

Läs även:
Ivar Arpi

2017-05-08

Socialdemokraterna hör hemma på historiens sophög

I utspel efter utspel har Stefan Löfven med emfas förklarat att Sverige inte skall tillbaka till 2015 års migrationspolitik. Strax efter att han ogenerat inledde denna offensiv för att locka över sverigedemokratiska väljare till sitt parti valde han dock, och detta utan någon översyn av till exempel de kravlösa bidragsutbetalningarna, att avskaffa id-kontrollerna, vilket redan resulterat i att påfrestningarna på det historiskt ansträngda asylsystemet nu ökar kraftigt.

Det hela är ett mycket talande exempel på den totala brist på moral som mer än genom något annat utmärker det socialdemokratiska partiet. Man skattar inte bara skiten ur hårt arbetande människor för att köpa andra människors röster. Man bränner inte bara skattebetalarnas pengar på huvudlösa projekt som hämtade från surrealistiska farser. Man använder dessutom systematiskt de verktyg statsapparaten erbjuder för att dölja hur omfattande denna parasitism egentligen är.

Därtill berikar socialdemokrater sig själva på skattemedel. De använder sina kontaktnät för att tjäna pengarexakt samma sorts verksamhet de gjort karriärer på att fördöma. De hyllar öppet terrorister. De röstar igenom protektionistiska åtgärder efter att i praktiken ha förhandlat med samma sverigedemokrater som man ständigt upprepar att inga andra får samarbeta med. Och så vidare.

Att det råder en uppenbar brist på hederlighet och kompetens i den svenska politiken borde inte komma som en överraskning för någon, men inte desto mindre utmärker sig just socialdemokrater. Vänster-, miljö- och centerpartister har förvisso sedan lång tid tillbaka lämnat jordytan för stratosfärens berusande syrebrist, men de tror åtminstone på något. Socialdemokrater, däremot, tror över huvud taget inte på någonting, annat än på sig själva som en naturlig härskarklass.

Socialdemokrater stjäl, ljuger, vilseleder och mobbar, och försöker därefter marknadsföra detta som en överlägsen form av moral. Socialdemokrater besjälas av de möjligheter politiken erbjuder att lägga sig i hur andra människor lever sina liv och sköter sina privata förehavanden.

Socialdemokrater är ett fullständigt amoraliskt släkte, som med glädje skulle sälja sina egna mödrars själar till Djävulen om de trodde detta skulle hjälpa dem att vinna nästa val. Den som faktiskt tror på en socialdemokrats löften om lag och ordning eller hårda tag är, för att uttrycka det milt, en idiot. Ju förr detta parti förpassas till historiens sophög, precis som dess motsvarigheter i fler och fler länder nu blir, desto bättre.
GP1, Exp1, SVT1

2017-05-04

Om islamister och deras nyttiga idioter

Efter de senaste dagarnas skriverier om den påstådda diskrimineringen av Aye Alhassani, och efter att narrativet i fråga nådde sin kulmen då en viss Jasmin Nur, utrustad med megafon, störde Stefan Löfvens första maj-tal, står det alltmer klart att det hela var ett stycke väldigt omsorgsfullt regisserad aktivism.

Under tiden har i vanlig ordning åtskilliga svenskar med certifierad värdegrund hunnit göra sig till islamisters nyttiga idioter. Ett stort antal tidningar upplät villigt spaltutrymme åt en islamistisk påverkansoperation. Stefan Löfven valde att närmast lägga sig platt då han utsattes för sabotage när han, enligt den socialdemokratiska partilogiken, höll det viktigaste talet på årets viktigaste dag.

SVT lät publicera ett närmast panegyriskt reportage i vilket Alhassani inte bara oemotsagd fick berätta sin historia, utan där kritiken dessutom misstänkliggjordes. En tabloidkrönikör med ytterst begränsat sinne för relevanta jämförelser utnämnde Jasmin Nur till "hjälte". Och så vidare.

Gemensamt för alla dessa nyttiga idioter är att de därmed ännu en gång bidrog till att stärka islamismens ställning i Sverige. När flera vänsterpartister var snabba att helhjärtat ställa sig bakom Nurs aktion var detta också ett tydligt ställningstagande för ett patriarkat som, till skillnad från vad som är fallet med flera "ledande" så kallade genusforskares fantasifoster, är en högst reell företeelse.

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna att det är hos just islamister Jasmin Nurs sympatier ligger. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att islamister är väldigt skickliga på att maskera sin kamp mot den västerländska civilisationen som vänsteraktivism, men faktum är de i sina försök att göra detta påminner betydligt mer om kommissarie Clouseau än om Kim Philby.

Att de trots detta lyckas så väl i sin kamp beror på att deras nyttiga idioter är just idioter. De vägrar, marinerade som de är i postkolonialism, intersektionalitet, strukturteori och annat pseudovetenskapligt postmodernt humbug, att se vad befinner sig framför näsan på dem. Det gör dem ytterst farliga.

2017-05-03

Om progressivismen och GAL-TAN-dimensionen

Det har de senaste åren sagt och skrivits mycket om politikens så kallade GAL-TAN-dimension. Det är i sammanhanget värt att notera att de senaste årens många politiska kapp- och kovändningar gjort begreppet betydligt mindre fashionabelt än det en gång var, men då det likväl fortsätter att figurera i politiska analyser är det värt att en gång för alla gå till botten med varför begreppet leder fel.

För det första bör det poängteras att politiken är flerdimensionell. Ett av de mer uppenbara exemplen på varför en höger-vänster-skala är otillräcklig för att kategorisera ideologier är motsättningen mellan empirism och rationalism. GAL-TAN-dimensionen fångar oavsiktligt in delar av av denna aspekt, men bidrar också till att röra ihop begreppen ytterligare. För det andra bör det poängteras att GAL-TAN-skalan, även om den har utländskt ursprung, är praktiskt taget okänd utanför Sverige.

GAL och TAN står för Green-Alternative-Libertarian respektive Traditional-Authoritarian-Nationalist. Det krävs ingen större fantasi varför en sådan uppdelning fått genomslag i den svenska debatten. GAL blir nämligen i denna kontext (med undantag för L, vilket jag lovar att återkomma till) en synonym för GOD, medan TAN lika väl hade kunnat skrivas OND.

GAL är emellertid ett allt annat än givet eller entydigt bokstavskluster. Gröna miljöpartister har ytterst lite gemensamt med libertarianer, och alternativ kan man utan svårighet vara även på TAN-halvan. Om man analyserar de politiska åsikter som vanligtvis anses representera GAL finner man dock snabbt att det inte är någon slump att det är G som kommer först i denna ansamling av bokstäver.

De åsikter som anses vara typiska för GAL utmärker sig nämligen för att vara progressiva. Man vill förändra, omstöpa och omstörta. Därtill bejakar man nihilismen och hedonismen, man förkastar de värden som visat sig bestå tidens tand och man använder mer än gärna statens institutioner för att utmåla de egna åsikterna som självklarheter och ovedersäglig sanning.

Vad den avslutande bokstaven L beträffar är det knappast någon slump att den kommer sist, och vad mer är, denna bör snarare utläsas som nyliberal än som libertarian. Skillnaden mellan dessa begrepp kan för merparten måhända förefalla akademisk, men faktum är att den finns där. Vad som kanske mer än något skiljer nyliberalismen från libertarianismen är att den tidigare tenderar att visa prov på just den progressivism och nihilism som också utmärker GAL i sin helhet.

Vad TAN beträffar är dessa bokstäver omsorgsfullt valda för att representera allt GAL-sidan avskyr. Inte desto mindre är dikotomin falsk Feministiskt initiativ anses till exempel ofta utgöra själva sinnebilden för GAL-begreppet, men är inte desto mindre ett i allra högsta grad auktoritärt parti med extrema och långtgående paternalistiska uppfostringsambitioner.

Vad GAL-sidans förmenta antitraditionalism beträffar är detta ingenting man låter sig hindras av då man gång på gång lierar sig med stockkonservativa islamistiska krafter. Inte heller är antinationalism någonting man står fast vid, tvärtom är man i regel varma förespråkare av palestinska och västsahariska nationalstater. Traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar tycks i mångt och mycket främst bli automatiskt förkastliga då de kan förknippas med västerlandet.

Den klassiska liberalismen utgör ett slående exempel på varför GAL-TAN-skalan är ett ytterst dåligt verktyg för att kategorisera ideologier. Den skotska upplysningens liberaler visade i regel prov på såväl T, A och N, men kämpade inte desto mindre med näbbar och klor för andras frihet. Det var inte deras ateism som fick dem att kämpa för sekularism, utan tvärtom det faktum att de var djupt religiösa. Sekularismen var för dem ett sätt att slippa bli påtvingade andra människors världsåskådning.

Vad GAL-sidan står för idag är det diametralt motsatta. För denna är den egna hållningens riktighet och allmängiltighet någonting så självklart att man ser det som ett kall att påtvinga alla den egna livsåskådningen. Med värdegrundsdokument, fostrande TV-program, tillrättalagd journalistik och omsorgsfullt utformade läroplaner skall varenda människa skolas i Den Rätta Läran. De enskilda "församlingens" möjligheter att gå en annan väg skall till varje pris minimeras, och de själar som ändå inte rättar in sig i ledet skall brännmärkas som kättare.

Sist men inte minst bör det påpekas att många av de ideologier som utmålas som typexempel på TAN också är i allra högsta grad progressiva. Skillnaden utgörs främst av det faktum att de senare inte är moderiktigt progressiva, utan tvärtom representerar någon av alla de riktningar framåt som progressivismen på sin irrfärd mot framtiden har intagit tidigare, men just nu förkastar.

2017-04-22

Gästinlägg av Henrik Sundström: Att offra barn på ideologins altare

Det svenska skolsystemet står inför en gigantisk utmaning i form av låga skolresultat. Allt färre når gymnasiebehörighet efter grundskolan. Västra Götalandsregionens avdelning för regional utveckling har tittat närmare på kommunerna i vårt område för att analysera orsakerna och peka på förbättringsområden. Av denna analys (Att motverka skolmisslyckanden, september 2016) följer att den huvudsakliga anledningen till dåliga siffror är att nyanlända invandrarbarn i mycket stor utsträckning inte klarar av grundskolan. Av alla dem som anländer i högstadieåldern är det bara runt 30 % som har lyckats få gymnasiebehörighet efter att skolplikten har upphört.

Dessa barngrupper är idag så stora att det får genomslag i den övergripande statistiken. I Trollhättan saknar nu en fjärdedel av samtliga avgångselever gymnasiebehörighet. I Färgelanda är det hälften.

Efter att skolplikten har upphört finns bara frivilliga alternativ i gymnasiets regi. Gymnasiets språkintroduktionsprogram har nu blivit så stort att det är landets största gymnasieprogram, större än såväl S- som N-programmet. 57 000 elever går ett introduktionsprogram (SR Studio Ett, 2017-03-01). Resultaten från introduktionsprogrammen är tyvärr också nedslående. Tanken är att de ska förbereda eleven för vanliga gymnasieprogram. Efter två år är det dock bara 30 % som har gått vidare till ett nationellt program, och nästan hälften har hoppat av gymnasiet helt. Vart de tar vägen är det få som vet, men det är svårt att tänka sig en bättre rekryteringsbas för kriminalitet.

Skolkommissionen lade i veckan fram sitt slutbetänkande. Trots att skolresultaten för nyanlända är det överlägset största problemet för svensk skola idag, nämns detta bara i förbigående. Över huvud taget läggs inga konkreta förslag för att komma till rätta med problematiken, utöver en lös skrivning om att staten noga bör följa utvecklingen vad gäller kommunernas ekonomi och anslag till skolan.

I stället används de låga skolresultaten som en hävstång för att sälja in de politiska lösningar som man redan bestämt sig för att driva, huvudsakligen då angrepp på det fria skolvalet. Få kan ha undgått att Skolkommissionens huvudförslag är att upphäva principerna om närhet och syskonförtur, och i stället fördela platserna på de mest populära kommunala skolorna genom lottning. Denna idé framförde kommissionens ordförande Anna Ekström redan 2015, med glatt instämmande från Gustav Fridolin. Allt tal om bred politisk förankring och att lyssna på forskningen har således varit rökridåer.

En huvudsaklig anledning till de låga skolresultaten för nyanlända, är att dagens riktlinjer från Skolverket inte har kunskaper som utgångspunkt. Skolverkets riktlinjer har i stället ”inkluderande integrering” som mål, det vill säga att nyanlända elever redan från början ska placeras i en vanlig klass svarande mot elevens ålder, helt oavsett elevens förkunskaper. Detta betyder att en 14-årig somalisk analfabet som utgångspunkt ska placeras i en vanlig högstadieklass. Vad det får för resultat för kunskapsinhämtningen kan vilket barn som helst räkna ut. Att skylla detta på det fria skolvalet är inget som har med verkligheten att göra.

Den inkluderande integreringen är ren ideologi, baserad på en föreställning om social rättvisa. Denna dogm får uppenbarligen inte ifrågasättas, trots att alla ändå innerst inne måste förstå att den nuvarande situationen inte är hållbar i praktiken. Kunskapsmålet måste återupprättas. Lösningar med undervisning i egen grupp och förlängd skolplikt måste till. Vi kan inte fortsätta att offra stora andelar av varje ungdomskull varje år på ett ideologiskt altare. Det är inget annat än en social katastrof.

Henrik Sundström (M)
ledamot av Regionutvecklingsnämnden, Västra Götalandsregionen
advokat
(fd kommunalråd Uddevalla och förbundsordförande M i Bohuslän)

2017-04-17

Vänsterns krig mot det fria ordet

Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men likväl fullt legitima, "men det får man väl inte säga i det här landet" – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.

I Magasinet Paragraf publicerades igår en "ordlista" över vad artikelförfattarna kallar "högerpopulisternas och rasisternas ord". I texten, som är skriven med vad dess upphovsmän gissningsvis anser vara ett underfundigt anslag, presenteras ett antal uttryck med tillhörande "förklaringar". En del av dessa uttryck är synnerligen olämpliga tillmälen, samtidigt som andra i allra högsta grad är relevanta i samtidsdebatten.

Det är i mångt och mycket just denna blandning av uttryck med helt olika valörer som gör texten intressant. Att uttrycket "genustaliban" dyker upp bland ord som "fitta", "bög" och "judeälskare" är anmärkningsvärt av den enkla anledningen att de har sinsemellan väldigt olika laddning. Att de trots detta klumpas samman har en mycket enkel förklaring, nämligen att man vill göra det lika socialt oaccepterat att använda det förra som det är att använda de senare.

Att ordet "genustaliban" därtill förklaras vara högerpopulisternas och rasisternas sätt att benämna en "[p]erson som tycker jämställdhet är bra" gör det hela ännu mer intressant. De personer som normalt sett blir föremål för detta tillmäle är nämligen inte jämställdhetsförespråkare i största allmänhet, utan tvärtom personer med en i allra högsta grad vänsterpolitisk agenda.

Vad artikelförfattarna därmed gör är att tilldela den typiske genustalibanens postmoderna vänsteråsikter universalitet. Endast kvinnohatare kan, lyder det underförstådda budskapet, vara motståndare till kvotering, fler pappamånader, genuspedagogik och könsneutrala leksaker.

Så där håller det på. Samma "no go-zoner" som ambulanser och brandbilar kräver poliseskort för att åka in i är, får vi veta, områden dit "räddningstjänst åker precis som vanligt". "Tino" – det vill säga Tino Sanandaji – förlöjligas, samtidigt som vi får veta att "kultureliten" är rasisters kodord för personer som, till skillnad från Sanandaji, vet vad de talar om.

Att vänstern gjort själva språket till ett slagfält är ingen slump. Genom att inte bara peststämpla idéer, utan därtill de ord som krävs för att sätta dessa idéer på pränt, vill man därtill beröva sina motståndare möjligheten att över huvud taget uttrycka sin ståndpunkt.

Sist men inte minst är det värt att notera att sju av de rasistiskt och högerpopulistiskt kodade orden på listan innehåller ordleden vänster respektive marxist. Det finns en utbredd konspirationsteori, antyder därmed artikelförfattarna, att många journalister och kulturarbetare skulle hysa vänsteråsikter.

Man får i ljuset av detta anta att det är en ren tillfällighet att den ene artikelförfattaren varit med om att starta ett kommunistiskt parti, och att den andre på sin Facebooksida gillar Vänsterpartiet.

2017-04-14

Bojkotta Svensk Fastighetsförmedling

Att Malmöpolitikerna använder skattemedel till att bjuda över skattebetalarna vid försäljning av bostäder är inget nytt. Idag avslöjade emellertid Sydsvenskan att Malmöpolitikerna nu trappar upp kriget mot sina egna skattebetalare ytterligare.

Malmö stad har i dagarna gett Svensk Fastighetsförmedling – Sveriges största mäklarfirma – i uppdrag att varje månad hitta 15 bostadsrätter åt kommunen. Om en privatperson visar intresse för någon av de bostäder kommunen är spekulant på skall Svensk Fastighetsförmedling därtill enligt avtalet "omedelbart kontakta" kommunen.

Det är lätt att som privatperson känna vanmakt i detta läge. Dålig politik har skapat bostadsbristen, en besinningslös migrationspolitik har förvärrat den och nu dumpas såväl kostnaderna som konsekvenserna för detta på allmänheten. Som en slutgiltig förolämpning mot skattebetalarna visar sig nu detta politiska haveri vara big business för Svensk Fastighetsförmedling, ett företag för vilket de skenande priserna på den av politikerna sönderslagna bostadsmarknaden redan är en lysande affär.

Problemet för Svensk Fastighetsförmedling är bara att företagets möjligheter att skära guld med täljkniv står och faller med att köpare och säljare av bostäder faktiskt anlitar dem. Givet den kroniska bristen på bostäder är bostadsköparens möjligheter att vara kräsen dessvärre begränsade, men för den som vill sälja sin bostad står däremot alla dörrar öppna.

I längden fungerar det inte att bara skylla på politikerna. Om du finner vad som pågår i Malmö motbjudande, och om du äcklas av Svensk Fastighetsförmedlings svågerkapitalistiska beredvillighet att profitera på politikernas krig mot de egna skattebetalarna, då är det också upp till dig att ta lite grundläggande ansvar för ditt eget handlande.

Ett utmärkt sätt att ta detta ansvar på är att i möjligaste mån inte anlita Svensk Fastighetsförmedling, utan i stället vända dig till någon av företagets konkurrenter.

När nyliberalismen blev sin egen nidbild

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Så där höll det på. Nyliberal var den som ville avskaffa de skadliga regleringar som ledde till arbetslöshet och försämrad ekonomi. Nyliberal var den som ville att krogarna skulle få vara öppna längre. Nyliberal var den som förespråkade samma frihandel man idag kan bli karaktärsmördad från vänsterhåll om man inte ställer sig bakom. Och så vidare.

Kort sagt, nyliberalismen torde vara ett av den svenska samtidshistoriens mest smutskastade, missbrukade och demoniserade begrepp. Vad som kom först, skräckpropagandan om nyliberalismen eller en rörelse vars medlemmar faktiskt kallade sig nyliberaler, förefaller stundom något oklart. Klart är dock att många med libertarianska eller klassiskt liberala åsikter med tiden stolt kom att, inte minst för den provokativa effektens skull, använda begreppet om sig själva.

Den svenska vänsterns missbruk av nyliberalismbegreppet är en skamfläck, om än bara en i raden av sådana, men dessvärre går det inte att sätta punkt för detta inlägg där. Med tiden har ironiskt nog nämligen den groteska halmdocka vänsterns trollfabriker målat upp och döpt till "nyliberalism" kommit att bitvis besannas. Ett av de mer slående exemplen på detta är hur vinster i välfärden blivit en central fråga för många av de svenskar som gärna kallar sig själva för nyliberaler.

Vinster i välfärden har ytterst lite med fri marknadsekonomi att göra. Tvärtom är den "marknad" aktörerna inom berörda branscher verkar på en artificiell skapelse, skapad av staten. Politikerna har bestämt efterfrågan, slagit fast priserna och därefter tvångsanslutit alla skattebetalare som betalande "kunder". Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde skattebetalaren faktiskt har efterfrågat de tjänster som erbjuds eller ej.

Det svenska högskattesamhället, med dess uttalade socialistiska omfördelningsambitioner, har på detta sätt blivit ett eldorado för företagare som mer än gärna berikar sig på de pengar som staten, uppbackad av sitt våldsmonopol, tvingat medborgarna att skiljas från. Detta är inte ett gott exempel på fri företagsamhet, utan tvärtom ett skolboksexempel på just den svågerkapitalism som vänstern alltid hävdat att nyliberalismen står för.

Ett Facebookinlägg av Fredrik Segerfeldt – och det bör här påpekas att detta är en person med flera högst förtjänstfulla bedrifter på sitt CV – satte nyligen fingret på detta. Inlägget är skrivet som ett brinnande försvar för den svenska modellen anno 2017, och som argument för detta åberopar Segerfeldt bland annat just nämnda möjligheter att berika sig på andras skattepengar.

I sitt inlägg nämner Segerfeldt inte med ett ord de skyhöga skatterna privatpersoner tvingas betala, men poängterar däremot att företagsskatten är förhållandevis låg i Sverige. Därför, menar Segerfeldt, är Sverige varken "terrible" eller "a socialist hellhole". Det är onekligen ett intressant budskap.

Ett system där politikerna skattar skiten ur medborgarna, men däremot tillhandahåller omfattande möjligheter till svågerkapitalism och ett någorlunda gott företagsklimat i övrigt är, lyder den outtalade implikationen, ett gott system. Segerfeldts utspel bör förstås i ljuset av sitt sammanhang. Inte desto mindre är detta ett budskap som till exempel libertarianer har all anledning att fråga sig huruvida de vill förknippas med eller ställa sig bakom.

2017-04-12

Fridolin den falske

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

Den Gustav Fridolin som medverkade i kvällens Aktuellt var dock identisk med den Gustav Fridolin som tidigare samarbetat med Charta 2008, en islamistisk organisation som tagit dömda terrorister i försvar. En annan miljöpartist som varit synnerligen aktiv inom denna organisation är Gustav Fridolins nära vän Mehmet Kaplan, en person Fridolin fortsatte försvara även efter att denne under famösa former tvingats avgå.

Som sitt välregisserade inhopps grande finale lät därefter samme Fridolin som med näbbar och klor motsatt sig utvisningen av personer som Rakhmat Akilov meddela att "det här är inte nåt vi plötsligt kommit på". Med detta skamlöst opportunistiska påstående försökte Fridolin låta påskina att regeringens kovändning i frågan inte hade någonting med fredagens terrordåd att göra. Det är svårt att föreställa sig hur kan skulle kunna ha sagt något som vore mer respektlöst mot offren.

Läs även:
Fristad

2017-04-11

Om att gå över lik

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramaren Ulf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

Om något annat parti på detta sätt cyniskt utnyttjat ett terrordåd för att säkra sin framtida makt, hade naturligtvis de indignerade anklagelserna om att gå över lik haglat från såväl regeringshåll som från den arkipelag av trollfabriker som står till den socialdemokratiska maktapparatens förfogande. Socialdemokrater är dock ett fullständigt samvetslöst släkte, varför de inte för ett ögonblick drar sig från att själva göra just detta.

Det kommer naturligtvis inte bli några 10 000 nya polisanställda till 2024 under socialdemokratiskt styre. När Löfven i förrgår skröt om vilka hårda tag hans regering står för, fortgick laglösheten och kravlösheten precis som vanligt i Sverige. Denna diskrepans mellan retorik och verklighet är idag vad som mer än något annat utmärker regeringen Löfven.

Å ena sidan vill man locka konservativa väljare med löften om hårda tag, å andra sidan vill man hålla identitetspolitikerna, curlingaktivisterna, målkonfliktsförnekarna och kryptokommunisterna i partiets vänsterfalang lugna. Resultatet blir att man talar om hårda tag, samtidigt för man för en fullständigt krav- och huvudlös politik där laglöshet belönas och laglydighet och strävsamhet återgäldas med en spottloska i ansiktet.

När Socialdemokraterna talar om 30 000 polisanställda 2024 är det i själva verket 2018, och då framför allt september månad detta år, som hägrar. Genom att fullständigt skamlöst utnyttja ett terrordåd man i stället för att försöka förhindra närmast krattade manegen för, hoppas man kunna säkra ytterligare fyra år vid maktens köttgrytor.

Trots att de 10 000 nya polisanställda lär fortsätta att lysa med sin frånvaro, är det emellertid fullt möjligt att regeringen redan före valet 2018 kommer höja skatterna med hänvisning till kostnaderna för just dessa. Dessa nya skatteintäkter kommer i så fall dock inte gå till några nya polisanställda, utan till att försöka täcka det svarta hål i statsbudgeten som åratal av migrationshaveri i allmänhet, och 2015 års fuck-up i synnerhet, har resulterat i.

I sammanhanget bör det för övrigt poängteras att i dessa kostnader ingår naturligtvis också de offentliga utgifterna för skattefinansierad välfärd till personer som, precis som den papperslöse Rakhmat Akilov, vistas i Sverige illegalt.
SvD

2017-04-10

Den papperslöse och hycklarna

"Det gör mig frustrerad". Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

Dessa utspel var emellertid högst märkliga. I praktiskt taget alla andra sammanhang brukar nämligen personer som, i likhet med terroristsuggan Rakhmat Akilov illegalt kvarhåller sig i Sverige efter ett utvisningsbeslut, omnämnas som papperslösa. Dessa asylbedragare brukar inte bara anses utgöra en särskilt utsatt grupp, politikerna har därtill i bred enighet gett dem rätt till omfattande samhällsservice på skattebetalarnas bekostnad.

Huruvida det är rimligt och rätt att staten på detta sätt såväl underlättar för som uppmuntrar utländska medborgare att bryta mot statens egna lagar är naturligtvis något man kan ha olika åsikter om. Vad som dock borde stå klart för alla är att när höga politiker i detta läge låtsas vara frustrerade, bekymrade, förvånade och upprörda över konsekvenserna är detta ett utslag av frapperande hyckleri. Att politiker, i skarpt läge, plötsligt låtsas vara i opposition mot den politik de själva kommit överens om är en hårresande uppvisning i skamlöshet.

Liknande tongångar hörs nu från journalistkåren. I den ena analysen efter den andra konstateras torrt att om politikerna bara hade upprätthållit utlänningslagen hade de nu mördade människorna fortfarande varit i livet. Analyserna nämner dock inte med ett ord om hur journalistkåren sedan många år tillbaka vurmat för de personer man nu attackerar politikerna för att inte ha utvisat.

Analyserna problematiserar inte med ett ord hur journalistkåren uppfunnit, och sedan konsekvent använt sig av, den krystade eufemismen papperslösa för att vilseleda allmänheten om den juridiska statusen för personer som illegalt vistats i Sverige. Inte heller nämner analyserna med ett ord att tidningarna svämmade över av krigsrubriker och anklagelser om "rasprofilering" senast polisen gjorde ett seriöst försök att verkställa utvisningar av dessa personer.

Det är knappast någon slump att den så kallade man som i fredags mördade och lemlästade människor på Drottninggatan nu endast undantagsvis omnämns som "papperslös" i rapporteringen. Makthavarna har nu nämligen allting att vinna på att han omnämns som någon som i strid med svensk lag visats i Sverige, och att detta inte kopplas samman med begreppet papperslös.

För övrigt är påståendet att terror bäst bemöts med kärlek i själva verket en omskrivning för att valboskapet skall hålla sig på mattan och avhålla sig från att ställa makthavarna till svars.

Läs även:
Fristad, I otakt

2017-04-09

"Låt aldrig en kris gå till spillo"

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrat sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida Säpo gjort sitt jobb eller inte. Uppenbart är dock att de, genom att fokusera på redan kända individer, i åtminstone det här fallet hade kunnat uppnå ett minst lika gott förebyggande resultat som genom massövervakning av allmänheten i stort. Vad som har hänt visar med andra ord inte på något utökat behov av massövervakning. Tvärtom är utspelen ett tecken på cynisk opportunism.

Ett annat exempel på detta är statsministerns agerande. När vidden av fredagens illdåd började stå klart sade statsministern att "S-kongressen är en underordnad fråga för mig. Jag värnar först och främst landet Sverige". Idag höll han på samma kongress ett tal i vilket han helt ogenerat fabulerade om regeringens stenhårda linje mot brottslingar och terrorister, och i vilket han ogenerat drog den ena valsen efter den andra om vilka kraftfulla åtgärder som har vidtagits under hans tid som statsminister.

Att detta var något Löfven gjorde med valet 2018 i åtanke behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att lista ut. Löfven såg en chans att framstå som landsfader – och passade då också tämligen skamlöst på att smida medan järnet var varmt. Att detta skedde samtidigt som uppmaningarna om att inte göra politik av det inträffade närmast stod som spön i backen var inget han behövde bekymra sig om, han visste nämligen mycket väl om att detta inte gällde hans egen sida.

Huruvida strategin kommer lyckas är än så länge en öppen fråga, men klart står redan att många idag tämligen ogenerat agerar efter den cyniska maximen om att aldrig låta en kris gå till spillo. Att vi i detta läge uppmanas att bemöta terrorismen med kärlek, snarare än med den högst befogade ilska och vrede de flesta torde känna, blir i ljuset av detta också ganska naturligt. Som av en händelse blir situationen nämligen så mycket mer hanterbar för makthavarna då.

Läs även:
Fristad
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.