2018-02-19

Om "Egor Putilov" och bjälken i det egna ögat

Under gårdagen publicerade Arbetaren och Dagens Nyheter varsin grävande artikel om den famöse "Egor Putilov". I artiklarna, som för övrigt båda överlag utmärkte sig för mycket god journalistik, avslöjades bland annat hur "Putilov" hade gått till väga för att ljuga sig till svenskt uppehållstillstånd och medborgarskap.

Man får ha grävt ned sig riktigt djupt i sin skyttegrav för att vägra medge att "Putilov" verkar vara minst sagt skum, och det finns ingenting att invända mot granskningen som sådan. Några aspekter av saken lyser dock med sin frånvaro i Arbetarens och Dagens Nyheters artiklar, varför deras texter tarvar några kommentarer.

Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är vilket brott med den gängse journalistiska linjen det blir när båda tidningarna gör en stor sak av att "Putilov" genom att ljuga har lurat sig till uppehållstillstånd och medborgarskap. Det är nämligen sedan länge en offentlig hemlighet att just denna företeelse är utbredd. Det faktum att en överväldigande majoritet av de asylsökande "saknar" identitetshandlingar ger en ganska tydlig fingervisning om hur vanlig denna form av bedrägeri är.

Företeelsen kostar med andra ord sannolikt skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen, men inte desto mindre är intresset för företeelsen minst sagt ljumt inom journalistkåren. Att båda tidningarna plötsligt visar stort intresse för saken, och att åtskilliga namnkunniga debattörer som i vanliga fall bara har invektiv till övers för den som lyfter frågan nu på sociala medier ventilerar sin indignation över "Putilovs" lögner, utgör således ett tämligen flagrant exempel på dubbla måttstockar.

Vad som också lyser med sin frånvaro är en granskning av hur "Putilov" så länge kunde arbeta under falsk identitet för bland annat Aftonbladet. Om den famöse skribenten är vad Dagens Nyheter i sin artikel antyder att han är, är det högst anmärkningsvärt att så många etablerade medier hunnit anlita honom. Den kompakta tystnaden kring detta hedrar definitivt inte vissa av hans tidigare uppdragsgivare.

Också värt att notera hur hur det inte är "Putilovs" skribentgärning som granskas, utan hans person. Givet de många frågetecken som omgärdar såväl "Putilov" som hans nuvarande arbetsgivare Samhällsnytt är detta i sig inte konstigt, men hade Samhällsnytt varit den lögnaktiga megafon det vanligtvis insinueras att publikationen är, hade en stor del av granskningen också fokuserat på vad de faktiskt skriver.

I själva verket har dock såväl skribenten som publikationen hunnit med att producera ett antal högst relevanta artiklar. Hade man ägnat sig åt att publicera felaktigheter hade givetvis etablerade medier inte varit sena med att göra en stor sak av detta, men såvitt jag vet har inte sanningshalten i någon av Samhällsnytts texter ifrågasatts.

Vad detta innebär rent konkret är att "Putilov" och Samhällsnytt förmått leverera sakligt korrekt rapportering, som därtill många läsare funnit relevant. Inte sällan har man dessutom kunnat göra detta helt utan konkurrens från etablerade medier, då de senare varit ointresserade av att rapportera om de frågor Samhällsnytt tagit upp.

Så länge etablerade medier inte överger denna linje, kommer Samhällsnytt därför förbli en populär nyhetskanal. Detta i stort sett helt oavsett vilka skumma omständigheter som avslöjas om publikationens finansiering, agenda och medarbetare. Det är övriga aktörer i mediebranschen som genom sin fäbless för vinkling, selektiv tystnad och renodlad agendajournalistik gett Samhällsnytt legitimitet. Önskar man förändra detta, måste man också börja göra ett bättre jobb.

Sist men inte minst är det värt att notera att det faktiskt finns ett exempel på hur man (även om den anklagade själv nekar till detta) lyckats belägga "Putilov" med att sprida falsk information. Exemplet i fråga utgörs av den debattartikel i vilken en "Tobias Lagerfeldt" (det vill säga sannolikt en trollande "Putilov") krävde att asylsökande och så kallade papperslösa skulle ges rösträtt.

Denna falska debattartikel har tillmätts stor betydelse i sammanhanget. Det underförstådda budskapet har varit att "Putilov", genom att föreslå något helt befängt och "spektakulärt", försökt så split och polarisera samhällsdebatten. Detta är naturligtvis helt korrekt, så till vida att budskapet är helt uppåt väggarna. Problemet med resonemanget är bara att den svenska samhällsdebatten i sin helhet var uppåt väggarna när artikeln publicerades.

Att illegala invandrare skulle ges rösträtt var vid denna tidpunkt nämligen en åsikt helt i tiden. Precis detta hade föreslagits av Grön ungdom och Feministiskt initiativ, och också luftats på ledarplats i Dagens Nyheter. Den famösa artikeln utgjorde med andra ord ingen brandfackla i debatten, utan var bara ännu ett exempel i raden på den sorts idioti tidningarna, samhällsdebatten och politiken vid denna tid svämmade över av.

Det är sunt att "Putilov" granskas. Den betydelse han tillmäts är emellertid enormt överdriven. Att samhällsdebatten havererat beror inte på honom, utan på att man inom de politiska och mediala etablissemangen i Sverige någon gång runt 2010 lät sig ryckas med i en masspsykos. "Putilovs" eventuella bidrag till detta är försumbart, och i den händelse han faktiskt varit utländsk agent har hans arbete varit löjligt enkelt. Det enda han i så fall behövt göra är att sakligt rapportera om de pajaskonster som dominerat den svenska politikens och samhällsdebattens mittfåra.

2018-02-18

Mer om myten om näthatet


En Fi-politiker, tillika tilltänkt riksdagskandidat, skapade häromdagen stor uppmärksamhet då hon slängde ut ovanstående fråga på Facebook. I vilken mån de starka reaktionerna stod i proportion till klavertrampet i fråga kan diskuteras. Om att frågan i de flestas ögon framstår som ytterligt plump, historielös, okänslig och nedlåtande råder näppeligen några tvivel, men detta betyder inte att motivet bakom måste ha varit hänsynslöshet och illvilja.

Sannolikt har rätt många som besökt södra Polen genom åren passat på att besöka Auschwitz när de väl varit i krokarna, trots att vistelsens primära syfte varit ett annat. När det kommer till kritan finns inte särskilt mycket att invända mot detta. Alternativet, det vill säga att inte besöka Auschwitz över huvud taget, hade knappast gjort dem mer medvetna om nazismens, judehatets och folkmordets fasor.

Huruvida detta var fallet med Fi-politikern vet vi inte, men vad vi däremot vet är vad som hände sedan. Efter att den illa genomtänkta frågan gett upphov till en storm av kritik valde nämligen Dagens Nyheter att skriva om saken. Efter att man redogjort för vad som hänt, lät man politikern i fråga ge sin sida av saken. Vad som följde var en förklaring, ett medgivande om att det hela var illa formulerat – och därefter en gigantisk fokusförskjutning:
'Det är för att jag har fått en ”shitstorm” av hat från nazister och rasister. De som har reagerat på det här är samma människor som privat har skrivit ”hell seger” till mig. Det är alltså nazister som har valt att misstolka mitt inlägg, trots att jag har förklarat min intention och att det var klumpigt skrivet.'
Plötsligt handlade det hela inte längre om att politikern i fråga hade gjort bort sig. Plötsligt handlade det hela i stället om att hon själv var ett offer, närmare bestämt för nazism(!), rasism och näthat. Plötsligt handlade det om att kritiken utgjordes av avsiktliga missförstånd, framförda av människor med hatisk agenda. Detta uttalande fick också avsluta artikeln. Inga följdfrågor ansågs uppenbarligen vara nödvändiga av Dagens Nyheters reporter.

Agerandet är symptomatiskt. Myten om det tilltagande näthatet har idag upprepats så många gånger att få längre ifrågasätter den. Detta är också någonting man inom den postmoderna vänstern vet att utnyttja maximalt. Så fort det egna beteendet ifrågasätts, hänvisar man till näthat. Så fort man gjort bort sig, hänvisar man till näthat. Så fort man förlorat en debatt, hänvisar man till näthat. Så fort man blir anklagad för att själv ha betett sig illa, hänvisar man till näthat. Och så vidare.

Taktiken är ful, lömsk, genuint ohederlig och direkt farlig, men har visat sig kusligt effektiv. Den gängse bilden av ett näthat som antagit epidemiska proportioner ifrågasätts så gott som aldrig, utan påståenden som den nu aktuella politikerns tas i regel utan vidare för sanning. Detta trots att de ofta inte överlever en granskning.

Konsekvensen av detta är inte bara frånvaron av följdfrågor, utebliven granskning och att kallhamrade demagoger kommer undan med lögner. Konsekvensen av detta är dessutom en tämligen bred politisk och medial konsensus om att inskränkningar av yttrandefriheten blivit nödvändiga. Det hela är både skrämmande och ofriskt, men också en fullt naturlig konsekvens av att myten om det epidemiska näthatet upphöjts till norm.

Tidigare i ämnet:
Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

Alice Bah Kuhnke, auktoritär kulturrevolutionär med immunitet

När det häromåret rapporterades att Alice Bah Kuhnke på sitt arbetsrum hade en bonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu", väckte detta stor uppmärksamhet. Att kulturministern på detta sätt romantiserade en kommunistisk massaker som uppskattas kostat mellan en halv och två miljoner människor livet fyllde mången skeptiker till massmord med avsky. Betydligt färre tycks dock ha reflekterat över själva budskapet som sådant.

Hade Sverige haft en fungerande samhällsdebatt, och hade man i Sverige förmått fylla en floskel som alla människors lika värde med till exempel en ambition att döma alla efter samma måttstock, hade Alice Bah Kuhnke blivit granskad för vad hon är, nämligen en farlig extremist. Bakom den spralliga framtoningen, det sympatiska leendet och det klingande skrattet, återfinns en person som systematiskt arbetat för att tysta meningsmotståndare, öka statens makt över kulturen och att stärka extremisters ställning.

Alice Bah Kuhnke inledde sin karriär inom statsförvaltningen på dåvarande Ungdomsstyrelsen, varifrån hon började stödja antisemiter, islamister och terrorister med skattepengar. Som kulturminister valde hon sedan att låta samma ljusskygga krafter hon samarbetade med då utforma en statligt finansierad informationskampanj om så kallad islamofobi, som då den presenterades visade sig bestå av en uppsättning konspirationsteorier sammanställda av den svenska avdelningen av islamistiska Muslimska brödraskapet.

Alice Bah Kuhnke har dock inte på något sätt nöjt sig med detta. Under hennes ledning har ett stort arbete för att omstöpa anrika museer till postmoderna propagandainstitutioner inletts. Hon har därtill begått ministerstyre genom att, efter att ha läst en synnerligen subjektiv debattartikel av Jonas Gardell, hota Facebook med statlig censur för att förhindra spridning av så kallade falska nyheter. Och så vidare.

I dagarna har Ola Wong, som från sin kinesiska horisont tycks vara i stort sett den ende i Mediesverige som anser det vara värt att granska implikationerna av kulturministerns agerande, uppmärksammat ännu en av Bah Kuhnke blodisande kulturrevolutionära ambitioner. Den här gången är det politiskt styrning av vilken facklitteratur som ges ut som står i fokus.

I kölvattnet av den på lösa boliner kanoniserade hashtagskampanjen #metoo har kulturministern gett Kulturrådet i uppdrag att "betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut". I klartext betyder detta att de redan omfattande kraven på att böcker skall hålla en för staten önskad hållning i frågor om mångkulturalism och genus för att erhålla stöd, nu skärps ytterligare.

Det bör så klart påpekas att grundproblemet är att kulturstöd utgår över huvud taget. Att politiker och statliga tjänstemän selektivt använder skattebetalarnas pengar för att aktivt stödja litteratur som intar en för dem önskvärd hållning, gör dock det hela etter värre. Resultatet blir inte bara en snedvridning av utbudet, utan därtill att böcker helt orelaterade till ämnet pliktskyldigt kryddas med några "korrekta" ställningstaganden i till exempel frågan om sexuella trakasserier för att öka chansen till kulturstöd.

Hade det varit den polska regeringen som ägnade sig åt detta, hade reportagen och opinionstexterna om det fruktansvärda i vad som pågick varit legio. Nu sker det hela i stället rakt under våra egna näsor, och bortsett från några enstaka rösters protester passerar det hela i stort sett obemärkt.

Detta är talande, inte bara för den förljugna svenska samhällsdebatten i stort, utan också för den monumentala oförmågan att se kulturrevolutionären och islamistmecenaten Bah Kuhnke för vad hon faktiskt är.

2018-02-17

Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

I ett i Dagens Nyheter publicerat öppet brev, med så många undertecknare att det krävs en särskild sida för att lista dessas namn, avkrävde tidigare i veckan ett antal progressiva aktivister den nye rikspolischefen att börja prioritera vad man kallade för "hatbrott" lika högt som gängkriminalitet och våldtäkter.

Den som gjorde sig omaket att läsa den gymnasieuppsatsliknande texten, fann snabbt att vad som avsågs med "hatbrott" var så kallat näthat. Anledningen att man uppmanade Anders Thornberg att prioritera upp detta till ett hot i paritet med organiserad brottslighet och våldtäkt var, fick vi veta, att undertecknarna ville "försvara yttrandefriheten".

Den uppmärksamma läsaren insåg dock snabbt att vad man i själva verket hoppades uppnå var inskränkningar av yttrandefriheten. Den som inte befunnit sig under en sten de senaste åren fann därtill att flera av undertecknarna var ökända för sin kamp mot det fria ordet och för sina ambitioner att kriminalisera meningsmotståndares åsikter. Kort sagt, i undertecknarnas ögon rådde inga tvivel om att krig faktiskt var fred.

Naturligtvis existerar näthat. Hade jag varit lika melodramatiskt och narcissistiskt lagd som en del av undertecknarna skulle jag till och med på goda grunder kunna hävda att jag själv periodvis utsatts för detta. Det gängse narrativet om näthat, och som den ena namnkunniga debattören efter den andra gång på gång okritiskt hänvisar till, klingar emellertid lika falskt som Florence Foster Jenkins sångröst.

Påståendena om näthat tål nämligen sällan närmare granskning. Tvärtom, vid närmare granskning visar sig anklagelserna om näthat påfallande ofta vara regelrätta trollnarrativ som spricker i solsken. Det påstådda näthatet, visar det sig, består i regel främst av fakta och välformulerade motargument. I den mån överord har använts, har därtill den egna sidan många gånger varit minst lika välrepresenterad som de anklagades.

Inte desto mindre är det falska narrativet om näthat ett användbart verktyg. När påståendet om det exploderande näthatet upprepats tillräckligt många gånger blir det till sist också en "sanning". I egenskap av "sanning" blir frågan en angelägenhet för politiken, och när väl politikerna börjat intressera sig för frågan går det snabbt utför.

De senaste åren har ett stort antal debattörer blivit avstängda från sociala medier, fått sina Youtubeklipp avmonetariserade och blivit utslängda från blogg- och podcastplattformar. En del har varit högst kontroversiella, andra har varit helt oförargliga, men så gott som alla har varit motståndare till den progressiva vänstern.

Inom vänstern har man inte ens brytt sig om att försöka dölja sin skadeglädje. Personer som påstår sig brinna för yttrandefrihet och demokrati har funnit det hela helt i sin ordning, och anklagelser om censur har avfärdats av vänsterdebattörer med ett för dem synnerligen nyfunnet intresse för äganderätten. I dessa diskussioner har dock dock en ytterst central omständighet lyst med sin frånvaro.

Det är ingen hemlighet att Silicon Valleys jättar i regel kontrolleras av personer med progressiva nordkaliforniska värderingar, men sannolikt är det inte främst detta som gjort dem så benägna att tysta sina meningsmotståndare. Sociala medier var länge en yttrandefrihetens bastion, där företrädare för alla tänkbara ideologier kunde finna meningsfränder och sprida sina budskap.

Det var först när politikerna, uppeggade som de var av det falska narrativ om näthat som frodades i den progressiva samhällsdebattens mittfåra, gav sig in i spelet som detta började förändras. När hoten om regleringar och dryga böter började dugga allt tätare, drog man av förståeliga skäl också öronen åt sig i Silicon Valley.

Sedan dess har politikerna i många fall gjort allvar av sina hot. De sociala mediejättarna är idag på det klara att de kan tvingas betala dryga böter om någon av deras användare gör något politikerna inte gillar, och de är också väl medvetna om att ännu fler regleringar är att vänta om inte politikerna kan hållas lugna. Det är sannolikt precis därför de blivit så benägna att fälla hellre än fria, och att böja sig för varje från vänsterhåll orkestrerad massanmälningskampanj.

Narrativet om det tilltagande problemet med näthat har därmed blivit ett hot mot såväl äganderätten som yttrandefriheten. Detta narrativ är med andra ord inte bara falskt, utan därtill också direkt farligt. Det åligger därför alla som inser denna fara att inte bidra till att normalisera detta narrativ, utan tvärtom att med alla till buds stående medel bekämpa det.

2018-02-14

Schrödingers post-truth-samhälle

Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.

Denna nyfunna omsorg om sanningen borde naturligtvis vara sund. Att slå vakt om sanningen är viktigt. Propaganda är ett av totalitarismens viktigaste verktyg, ryktesspridning kan orsaka stor skada och historien kryllar av exempel på hur påverkansoperationer skickligt iscensatta av fientliga (och för den delen också allierade) länder fått stor effekt.

Dessvärre är utvecklingen direkt osund, av den enkla anledningen att den plötsliga omsorgen om sanningen är ytterst selektiv. De många högtidliga försvarstalen för sanningen förs nämligen mot en bakgrund av skattefinansierad pseudovetenskap, statliga indoktrineringskampanjer under falsk vetenskaplig flagg, patologiska pseudodebatter, agendajournalistik och till faktagranskning förklädd propaganda.

Det är emellertid i stort sett aldrig mot detta sanningens självutnämnda riddare vänder sig. Faktum är att de i regel inte ens vänder sig mot de många många kolportörer av lögner och konspirationsteorier som faktiskt orsakar skada. Vad man i ställer vänder sig emot är att folk tar del av information som, även om denna stundom är såväl taffligt presenterad som vulgärt kommenterad, till övervägande del är sann.

Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig nämligen inte någon rädsla för osanningar skall spridas. Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig framför allt en rädsla för att medborgarna skall få tillgång till korrekt information om förhållanden, skeenden och förehavanden som personer med medial och politisk makt skulle föredra att medborgarna förblev okunniga om. Denna rädsla förstärks därtill av att de nya informationskanalerna tar marknadsandelar från de egna arbetsgivarna, och därmed också hotar den egna privilegierade ställningen.

Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar den postmoderna våg av pseudovetenskap som håller universitetsvärlden i ett järngrepp. Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar osann och missvisande nyhetsrapportering. Det är därför sanningens självutnämnda riddare ställer sig på de bindgalnas sida när pseudodebatterna stormar.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att sanningens självutnämnda riddare inte bryr sig när en tvättäkta sanningssägare i universitetsvärlden straffas med akademisk utfrysning. Det blir också plötsligt begripligt varför sanningens självutnämnda riddare är mer intresserade av att upprätthålla det gällande intersektionella narrativet än att granska en minister som göder IS-sympatisörer med skattepengar.

En sådan förljugen miljö utgör naturligtvis inte bara bördig mylla för inhemska extremister. Ett samhälle där lögnerna på nyhetsplats är legio utgör dessutom bördig mylla för varje utländsk agent som ägnar sig åt påverkansoperationer. Ironiskt nog har sanningens självutnämnda riddare därför också helt rätt, när de hävdar att vi lever i ett post-truth-samhälle. De förstår bara inte att de själva är en central del av problemet.