2016-09-29

Om svarta hål och centralisering

Leif Gripestam, kommunstyrelsens moderate ordförande i Täby, har under dagen väckt viss uppmärksamhet då han i en intervju med Dagens Industri kallat Malmö kommun för ett "svart hål" för pengar från det av staten påbjudna kommunala skatteutjämningssystemet. I samma intervju framför Olle Reichenberg, Gripestams motsvarighet i Danderyds kommun, ett snarlikt, om än mer inlindat, budskap.

Som stark motståndare till alla former av centralisering finner jag personligen utjämningssystemet lika motbjudande som Gripestam och Reichenberg gör. Inte desto mindre är den hållning de ger uttryck för problematisk. Malmös problem beror nämligen inte, vilket Gripestam låter påskina, i första hand på Malmöpolitikernas (förvisso tämligen väldokumenterade) inkompetens.

Malmö kommuns usla ekonomi förklaras i första hand av den migrations-, arbetsmarknads- och bidragspolitik som förs på nationell nivå. Det finns mycket att kritisera Malmös rödgröna styre för, men när det kommer till kritan är deras händer bakbundna. Lejonparten av Malmö kommuns utgifter avgörs över huvud taget inte i Malmö, de bestäms i Stockholm.

På samma sätt förklaras inte kommunerna Danderyd och Täbys goda ekonomier i första hand av Gripestams och Reichenbergs hantverksskicklighet. Att kommunerna Täby och Danderyd är rika beror på en kombination av segregation och det faktum att personer med välbetalda jobb i Stockholm behöver någonstans att bo. Dessa kommuners välstånd beror kort sagt inte i första hand på deras styren, utan på en kombination av sociala och geopolitiska faktorer.

Att nämnda välbetalda jobb är så många i Stockholmsområdet har två huvudanledningar. Dels har staten genom sin starka närvaro i lockat tunga aktörer i näringslivet dit, en utveckling som dessutom förstärkts av en i allra högsta grad korporativistisk politik. Dels har staten förlagt ett oproportionerligt stort antal statliga arbetstillfällen, varav många synnerligen välbetalda, till staden.

Den springande punkten i sammanhanget är att dessa statliga stockholmsjobb finansieras av skattebetalare över hela landet. Ett slående exempel på detta är hur man i jämtländska Ragunda betalar en skyhög kommunalskatt på 34,42 %. Detta trots att tio procent av Sveriges vattenkraft produceras i kommunen, vilket leder till enorma statliga intäkter. Intäkter som indirekt bland annat går till att subventionera kommuner som Danderyd och Täby.

En starkt bidragande orsak till att kommuner som Malmö och Ragunda är fattiga är med andra ord samma tondöva centralistiska styre som gjort kommunerna Danderyd och Täby rika. När man i Täby och Danderyd beklagar sig över centraliseringen bortser man helt från det faktum att centraliseringen på det stora hela varit till stor nytta för de egna kommunerna. Av denna anledning framstår Gripestams utspel som ganska magstarkt.

Kombinationen av centralisering och politiskt storhetsvansinne har fått förödande konsekvenser för Sverige. Den som motsätter sig detta bör förespråka decentralisering. Det håller inte att kräva att få plocka russinen ur kakan.

2016-09-27

Påverkansoperationer, propaganda och postmodernism

Det talas mycket om påverkansoperationer dessa dagar, inte minst sedan affären Putilov blossade upp. Det finns i allra högsta grad goda anledningar att granska Egor Putilovs förehavanden, och det faktum att han tycks ingå i kretsen kring Kent Ekeroth gör bara en sådan granskning ännu mer angelägen. Det finns dock en hel del som skaver i de påståenden som nu läggs fram.

Att enskilda sverigedemokrater beundrar Putin är idag välbelagt, men när opinionsbildare utifrån detta låter antyda att partiet i sin helhet aktivt stödjer ryska intressen är man ute på ganska tunn is. Det är inte på något sätt omöjligt att det förhåller sig så, men att lättvindigt kasta ur sig den sortens anklagelser utan att presentera konkreta bevis är inte bara oseriöst. Det bidrar därtill till precis den urvattning av sanningsbegreppet som är den ryska propagandans främsta kännetecken.

Den skada Putilov och likasinnade eventuellt har ställt till lär emellertid inte påverkat stämningsläget i Sverige annat än på marginalen. Under de senaste åren har svenskarna på daglig basis blivit måltavla för uppläxningar, uppfostringskampanjer, tillrättalagda narrativ, vilseledande information, halvsanningar och regelrätta lögner från etablissemangets sida. Detta har underblåst en explosiv polarisering, undergrävt förtroendet för media och gött politikerföraktet.

Det var inte Sverigedemokraterna som gång på gång påstod att invandringen var en vinstaffär eller talade om "kompetensregn". Det var inte Sverigedemokraterna som gav pseudovetenskapen fritt spelrum på universiteten. Det var inte Sverigedemokraterna som gjorde så kallad normkritik till statligt sanktionerad norm. Det var inte heller Sverigedemokraterna som gjorde rasbegreppet fashionabelt igen.

Det var inte Sverigedemokraterna som förklarade att lekställningar utformade som brandbilar leder till sexuella övergrepp. Det var inte Sverigedemokraterna som år efter år insisterade på att vuxna var barn. Det var inte Sverigedemokraterna som började göra museer till postmoderna propagandacentraler. Det var inte sverigedemokrater som under flera år stenhårt drev linjen att det var rasism att motverka kvinnoförtryck även i förorterna. Et cetera, et cetera.

Jag påpekar inte detta för att ursäkta, relativisera eller propagera för Sverigedemokraterna. Jag påpekar detta för att det svenska etablissemanget under spektakulära former lyckats köra i diket till synes helt på egen hand. Jag påpekar detta för att de aktörer som nu kritiserar Sverigedemokraterna behöver sopa rent framför egen dörr innan de sätter sig på några höga hästar.

Jag påpekar detta för att affären Putilov behöver sättas i perspektiv. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att den som ägnat sig åt påverkansoperationer riktade mot Sverige förnöjt kunnat luta sig tillbaka medan svenska myndigheter, journalister och (rumsrena) politiker gjort grovjobbet åt dem. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att det svenska samhällets förljugenhet gjort Sverige till ytterst bördig jordmån för precis den sorts postmoderna propaganda som Kreml ägnar sig åt.
SR1

2016-09-20

Om "Det nya landet" och behovet av integration

"Det är inte bara nya svenskar som skall integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar." Så lyder budskapet i en film organisationen Individuell Människohjälp nyligen låtit producera.

Denna ambition att trycka ned ett hyperprogressivt budskap i halsen på den barbariska allmänheten har redan hunnit med att reta gallfeber på den pöbel man anser vara i behov av uppfostran. Genom det mästrande upplägget och den magnifika bristen på fingertoppskänsla har man på rekordtid lyckats polarisera oändligt mycket mer än vad man mot all förmodan kan tänkas integrera.

Det är oklart vad man egentligen hoppas åstadkomma med att låta personer, omsorgsfullt utvalda för sin brytning, tala om för åskådaren vad Sverige borde vara och hur "etablerade svenskar" borde agera. Lika oklart är vad man egentligen menar med att "etablerade svenskar" borde integreras i "det nya landet".

Borde "etablerade svenskar" minska sitt deltagande på arbetsmarknaden? Borde de sänka sin utbildningsnivå? Borde de, likt problemförorternas ointegrerade ungdomar, kasta sten på ambulanser oftare? Borde de, likt den kvinna i hijab som syns i slutet av filmen, i större utsträckning anpassa sig efter vad som i andra sammanhang brukar kallas för patriarkala strukturer?

Som kronan på verket förklarar man därtill att ett kallt och glesbefolkat land i Europas norra utkanter "behövs som en trygg plats på människor på flykt". I och med detta lyckas man också krydda budskapet med att ännu en gång ge uttryck för den grandiosa självbild som präglar den förment icke-nationalistiska svenska synen på den egna nationens roll i världen.

Detta väl sagt står det givetvis varje organisation fritt att för egna pengar producera vilka filmer den så önskar, även om dessa råkar vara debila, chauvinistiska och synnerligen kontraproduktiva. Individuell människohjälp har emellertid inte producerat filmen för egna pengar. Individuell människohjälp är en organisation som får en tredjedel av sina intäkter i form av offentliga bidrag.

Med andra ord är filmen till stor del finansierad med skattemedel, av vilka merparten dessutom kommer från Sida. Således får inte bara svenska skattebetalare själva vara med och finansiera den uppfostringskampanj de nu är föremål för. Därtill räknas detta som bistånd, trots att de så kallade biståndspengarna hade kunnat göra oändligt mycket större nytta i till exempel något av Mellanösterns flyktingläger.

När det till ödesmättad musik framförda budskapet inleds sker detta med orden: "Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit." I detta har man alldeles rätt, alldeles oavsett vad den som råkar titta på filmen råkar ha för känslor inför det hela. Vad detta rent konkret innebär är att välfärdssystemen för lång tid framöver kommer vara en väldigt dyr och ogynnsam affär för de "etablerade svenskar" som påstås vara i behov av integrering.

Den som inte önskar en sådan utveckling måste därmed ge upp drömmen om den så kallade svenska modellen. Vad mer är, i den mån "etablerade svenskar" kan sägas vara i behov av att integreras så bottnar detta behov i deras brist på insikt om att kollektivavtal, högra bidragsnivåer och bristen på låglönejobb utgör allvarliga hinder för just integration.

Sverigedemokraters vurmande för folkhemmet blir därmed en kraft för fortsatt höga transfereringar. På motsvarande sätt blir socialisters förmenta solidaritet i form av krav på höjda bidrag och en hårdreglerad arbetsmarknad en kraft för en permanentering av det skyhöga sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrare.

Det finns, precis som det påstås i filmen, "ingen väg tillbaka". Det är dock högst oklart om Individuell människohjälp själva faktiskt förstår vad detta innebär.
DN1, DN2, DN3, GP1

2016-09-18

En vecka med skolgårdsmobbarvänstern

Under de senaste dagarna har den svenska skolgårdsmobbarvänstern, understödda av sina förment liberala hummerknivskollaboratörer, förlustat sig i demagogi som om vore det 2014.

Man har inte bara hunnit med att hävda att svenskar måste integreras i Sverige eller att sjösätta nya smutskastningskampanjer mot Alice Teodorescu, Hanif Bali och Ivar Arpi. Stefan Löfven har dessutom hunnit med att deklarera att han inte tänker avgå vid en valförlust, såvida inte allianspartierna först meddelar att de ämnar regera med Sverigedemokraternas stöd.

Att Löfven motiverar detta med att allianspartierna enligt honom "mumlar och hymlar om hur de tänker kring SD" förtjänar en närmare analys. Om Alliansen blev största block, men med Sverigedemokraterna som vågmästare, vore nämligen deras ställning identisk men hur hans egen ser ut idag. Vad mer är, regeringen har inte betackat sig för Sverigedemokraternas stöd.

När detta parti nyligen meddelade att de inte ämnade ge regeringen sitt stöd resulterade detta i en arg tirad från Ardalan Shekarabis sida. Ännu mer talande är det faktum att när regeringen fick igenom mandatperiodens i särklass viktigaste beslut så skedde detta med Sverigedemokraternas stöd.

Att Löfven av alla människor anklagar andra för att mumla och hymla kan förefalla tyda på en magnifik brist på självinsikt, men så är inte fallet. Socialdemokraterna har idag inga som helst visioner utom en, nämligen att säkra regeringsmakten åt sig själva. För att nå detta mål skyr man inga som helst medel.

Oräkneliga alliansföreträdare försökte sig efter Löfvens utspel på att utmåla honom som en idiot, men faktum är att hans utspel var smart. Han vet att han i det svenska mediala klimatet kommer undan med att hyckla ohämmat. Han vet att inbördeskrig utbrister i Folkpartiet varje gång en sverigedemokrat nyser. Han vet att Centerpartiets pseudolibertarianer föredrar socialism framför ytterligare inskränkningar av den kravlösa migrationspolitiken.

Framför allt vet dock Löfven att den svenska högern med allra största sannolikhet kommer fortsätta spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler, eftersom den redan gått med på att göra detta i årtionden. I och med detta kan han fördöma Alliansen för att den om två år eventuellt kommer göra exakt det han själv ägnar sig åt just nu, utan att någon i tongivande ställning påpekar det absurda i detta.

Att Löfven tar till sådana knep är naturligtvis ytterst osmakligt, men givet att högen är så "väluppfostrad" att den stillatigande går med på detta är det också fullt naturligt. Resultatet blir att Löfvens grundlösa påstående att Alliansen skulle vara mer "SD-besmittad" än hans eget regeringsunderlag sätter sig.

Det är så den svenska vänstern arbetar. Löfven påstås ofta även av sina motståndare vara en hygglig typ, men vad hans utspel mer än något annat visar är att han utan att darra på manschetten gärna hänger sig åt det mest skamlösa av maktspel. Att därtill bland annat Birgitta Ohlsson mer än gärna agerar nyttig idiot lär bara stärka honom i övertygelsen att detta är rätt väg att gå.

Så länge den svenska högern går med på att spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler är den dömd att förlora, av den enkla anledningen att dessa regler är utformade för att den skall förlora. Vad som skedde förra mandatperioden var att Fredrik Reinfeldt gick rakt i den fälla vänstern hade gillrat åt honom.

När det kom till kritan visade det sig snabbt att Socialdemokraterna inte alls brann för den ansvarslösa migrationspolitik de högljutt hade försvarat så länge de befann sig i opposition. Sannolikt var man under förra mandatperioden inte heller på Aftonbladets opinionsredaktioner särskilt bekymrade för det tilltagande stödet för Sverigedemokraterna, så länge det var förbannade före detta alliansväljare som stod för detta. Vad man däremot såg var ett gyllene tillfälle att gripa makten, trots oförändrat väljarstöd.

Vad den senaste tidens många utspel ännu en gång visar är att den svenska vänstern är fullständigt skamlös, håller sig med dubbla måttstockar och mer än gärna tar till skolgårdsmobbarmetoder. Detta kommer förbli en vinnande strategi så länge den svenska högern finner sig i det.

Att vänstern bedriver ständiga hatkampanjer mot Hanif Bali beror på att han som en av få alliansföreträdare inte låter dem komma undan med sitt fulspel, något som gör dem livrädda. På ungefär samma sätt vet vänstern att den inte längre kan vinna några val på sakliga argument, varför man lägger enorm energi på att bemöta till exempel Alice Teodorescu med osakliga.

Så länge vi finner oss i detta kommer den skenheliga skolgårdsmobbarvänstern fortsätta förpesta Sverige. Den som inte finner sig i detta måste börja bemöta vänsterns flodvåg av djupt ohederlig vulgärdemagogi med precis den respekt den förtjänar.
SvD1, GP1

2016-09-11

Om ålderstester, felmarginaler och rättssäkerhet

Frågan om ensamkommande asylsökandes ålder har länge utgjort en av de frågor runt vilken samhällsdebatten drabbats av total låsning. Idag tycks dock bubblan en gång för alla har spruckit, varför de debattörer som länge hävdat att fyrtioåringar varit barn nu febrilt försöker retirera utan att fullständigt tappa ansiktet.

Även nu, med denna surrealistiska fars till synes slutligen lagd till handlingarna, förmår emellertid inte den dysfunktionella samhällsdebatten komma till pudelns kärna. Frågan om ålderstesternas felmarginaler återkommer nämligen fortfarande titt som tätt i debatten, men detta utan någon som helst diskussion om vad detta egentligen innebär.

Risken för att en underårig felaktigt bedöms vara 18 år eller äldre framställs fortfarande som ett stort problem. 18-åriga ensamkommande kastas dock inte ut ur landet hals över huvud, trots att detta ofta är den outtalade implikationen. Tvärtom kommer de beviljas asyl – om de bedöms ha asylskäl.

Vad som lockat så många att ljuga om sin ålder är bland annat att deras möjligheter till asyl då blir goda, även om de saknar asylskäl. Det "värsta" som kan hända om någon felaktigt bedöms ha ljugit om sin ålder blir därmed att såväl asylrätten som Internationella Konventioner™ upprätthålls.

Med andra ord innebär en felaktig åldersbedömning inte några förödande konsekvenser. Att en asylsökande utan asylskäl får avslag är naturligtvis tråkigt för vederbörande. Det innebär emellertid inte att någons rättigheter åsidosätts.

Att frågan om ålderstester blivit så infekterad beror på att många aktivister och debattörer tyckt det har har varit bra att så många utan asylskäl beviljas asyl. Ålderstester har däremot aldrig inneburit någon ökad risk för en rättsosäker hantering. Tvärtom är det rådande ordning, det vill säga en ordning som premierar fusk, som är högst tvivelaktigt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Syd1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.