2018-05-05

Socialdemokraternas utspel om en strängare migrationspolitik saknar varje form av trovärdighet

Socialdemokraternas mer och mer kraftfulla avståndstaganden från partiets tidigare mitt Europa bygger inte murar-linje är naturligtvis i grund och botten ett utslag av en sund utveckling. Partiernas tidigare linje i migrationsfrågan har inte bara blivit ohållbar, den har blivit till någonting man under inga som helst omständigheter längre vill kännas vid.

I stället tävlar partierna nu med varandra om vem som har den hårdaste migrationspolitiken. Miljöpartiet och Centern har på några få år gått från att vara de chicaste accessoarerna sedan jätteplasttunnorna med sugrörslatte, till att utgöra generande bihang som varje statsministerkandidat med självaktning desperat gör allt för att slippa förknippas med.

Inte desto mindre saknar fredagens socialdemokratiska utspel om en stramare migrationspolitik all trovärdighet. De vaga och motsägelsefulla löftena om en striktare migrationspolitik skall nämligen, om man väljer att tro på vad Socialdemokraterna säger, infrias först efter valet.

Före samma val, däremot, ämnar Socialdemokraterna genomdriva en redan infamös lagändring som ger 9 000 utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige. Med andra ord tänker man fram till valet driva en linje som utgör den diametrala motsatsen till den politik man nu under buller och bång lovar att driva efter valet, om väljarna bara först ger dem förnyat förtroende.

Det hela är med andra ord ungefär som när en storspelare med enorma skulder ber dig att idag låna ut 100 000 kronor för att vederbörande om ett halvår skall kunna förverkliga en lysande företagsidé. Företaget skall startas, utlovar den presumtiva låntagaren, efter att vederbörande genomgått en behandling för samma spelmissbruk som spelaren i fråga dock ämnar fortsätta med under fyra månader till. Under tiden, intygar dock spelmissbrukaren, kommer de pengar du lånar ut givetvis inte användas för att bekosta något spelande.

Efter det socialdemokratiska utspelet föreslog Moderaternas partiledare Ulf Kristersson det uppenbara, nämligen att de båda partierna skall göra upp om den striktare migrationspolitik bägge nu säger sig vilja ha redan före valet. Om Socialdemokraterna faktiskt hade menat allvar med sitt utspel, hade det i detta läge varit en självklarhet för dem att tacka ja till M-ledarens erbjudande.

En sådan uppgörelse skulle inte bara bidra till att desarmera migrationsfrågan inför valet, utan också till att dramatiskt öka Socialdemokraternas trovärdighet. Regeringen skulle förvisso sannolikt spricka, men eftersom det redan råder mer eller mindre öppet krig mellan regeringspartierna, eftersom ingen ytterligare budget skall läggas före valet och eftersom Socialdemokraternas koalitionspartner i nuläget mest utgör en belastning för det större regeringspartiet, skulle detta inte utgöra något faktiskt problem för dem.

Någon sådan uppgörelse kommer emellertid inte komma till stånd, eftersom socialdemokraterna av spelteoretiska skäl inte vill ha någon sådan. Därmed bevisar de också att de sätter partiets väl före Sveriges. Därmed visar de också klart och tydligt att de med glädje skulle arbeta för att låta de senaste årens migrationspolitiska vansinne fortsätta i decennier, om bara den socialdemokratiska nomenklaturan gjorde bedömningen att detta gynnade de egna utsikterna till makt och karriärer.

Det socialdemokratiska utspelet om en striktare migrationspolitik är med andra ord allt annat än trovärdigt. Deras trovärdighetsproblem slutar dock inte där. Den som vill ha en striktare migrationspolitik bör inte rösta på partiet, men det bör som synes den som faktiskt önskar en så kallad "generös" migrationspolitik inte heller göra. Socialdemokraternas strategi är att på en och samma gång erbjuda båda sidor den politik de önskar, men i slutändan göra alla besvikna.

När det kommer till kritan är det enda Socialdemokraterna har att erbjuda sämre välfärd till priset av högre skatter. Med andra ord borde i stort sett ingen rösta på partiet. Detta oberoende av var man har sin ideologiska hemvist eller står i migrationsfrågan.

Socialdemokraternas politik gynnar endast de personer som på hög nivå är aktiv i partiet och dess systerorganisationer. Alla andra betraktas som brickor i spelet om makten. Brickor som när som helst och helt osentimental kan offras, så länge detta bara gynnar Partiet. Den som röstar på Socialdemokraterna är, kort sagt, naiv.

2018-04-26

Det är inte värdigt, och du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så

Jag blir illamående i princip varje gång jag skummar igenom nyhetsflödet.

Jag blir illamående av det till synes ändlösa antalet människor i ledande maktpositioner som aktivt arbetar för att förstöra det andra byggt upp. Jag blir illamående av de allestädes närvarande vuxna människor som först beter sig som barn helt utan konsekvenstänkande, och därefter låter påskina att det skulle vara godhet som driver dem när de gång på gång överlåter åt andra att betala miljardnotan för deras egna impulsstyrda och hyperemotionella agerande.

Jag blir illamående av hur en allians av skribenter och politiker tillsammans arbetar för att tysta det fria ordet. Jag blir illamående av hur lögner sprids under rubriken "faktagranskning". Jag blir illamående av hur horder av lögnspridande postmodernister skriver om faran med faktaresistens och postsanning, och med detta menar fakta som motsäger de egna fanatiska ideologiernas heliga trossatser.

Jag blir illamående av den takt i vilken universiteten blir en arena för till vetenskap förklädd vänsterextremism. Jag blir illamående av med vilken frenesi makthavare utan folkligt stöd för detta arbetar för att omstöpa Sverige till en värdenihilistisk mardröm. Jag blir illamående av hur den ena institutionen efter den andra faller i extremisternas händer, och därefter används för att bedriva kulturkrig mot hederliga och hårt arbetande människor. Jag blir illamående av att bevittna de platser jag älskat bli katastrofzoner till följd av megalomaniska politikers samhällsexperiment.

Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att be någon dra åt helvete. Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta utan att använda uttryck som "idioter" och "hysterikor". Jag finner det fullständigt groteskt att förväntas bevittna allt detta, och ändå undvika att benämna det slödder som till exempel ger sig på pensionärer med de mustiga invektiv situationen tarvar.

Att navigera den svenska samhällsdebatten är inte värdigt. Att navigera den svenska samhällsdebatten är att ständigt förväntas bemöta en strid ström av spottloskor i ansiktet med kärlek och ett leende på läpparna. Att navigera den svenska samhällsdebatten är som att försöka intala sig att vinterkräksjukan är något man genomlider med högburet huvud och en äppelkindad attityd.

Det finns många människor i Sverige som inte bara ivrigt försvarar denna ordning, utan som därtill gör anspråk på att vara auktoriteter. Det enda rimliga förhållningssättet till detta pajaser är att upprätta rejäla skyddsvallar mellan dig och dem. Ta dem inte på allvar, förnedra inte dig själv genom att över huvud taget lyssna på vad de säger, och håll behörigt avstånd till alla de oräkneliga viljelösa får som inte förmår att se igenom dem. Du förtjänar sannolikt betydligt bättre än så.

2018-04-24

Om gymnasielagen och vikten av att inte glömma vem den (S)törsta fienden är

18,7 procent. Så stor andel av väljarna röstade i senaste riksdagsvalet på de tre partier som faktiskt är för gymnasielagen.

För sin långvariga och idoga kamp för att förgifta samhället och förstöra för det svenska folket är dessa tre partier endast värda förakt (något som ur ett högerperspektiv gäller Centerpartiet i synnerhet). Dessa partier samlar tillsammans dock mindre än var femte väljare, och skulle på egen hand aldrig kunna få till stånd en sådan rättsvidrig vederstyggelse som den nu aktuella amnestin för asylbedragare.

Att riksdagen trots detta kommer anta lagen beror på att även Socialdemokraterna kommer rösta för den, trots att detta parti egentligen inte för ett ögonblick önskar sig en sådan lag. Att Socialdemokraterna trots detta kommer rösta för den beror på att de är cyniska maktspelare som inte för ett ögonblick bryr sig om din och dina barns framtid.

För Socialdemokraterna tjänar lagen två syften. För det första kan man på detta sätt hålla ihop koalitionen med Miljöpartiet. Denna koalition är inte nödvändig för att Löfven skall kunna sitta kvar som statsminister, men för Socialdemokraterna vore en regeringskris så nära inpå ett val både en prestigeförlust och dålig PR. För det andra skapar man på detta sätt en djup spricka i oppositionen, vilket naturligtvis är en fjäder i hatten för varje regering under ett valår.

En del hävdar idag att det är ett socialdemokratiskt genidrag vi precis bevittnat. Till detta förhåller jag mig personligen djupt skeptisk – regeringen får sannolikt i höstens val betala dyrt för vad man gjort. Så sent som idag gjorde regeringen ett noga regisserat utspel för att utmåla sig själva som ett parti med en stram migrationspolitik.

Detta var bara det senaste i en lång rad av sådana utspel. Syftet med dessa är uppenbart för alla, nämligen att vinna invandringskritiska väljares röster. I samma ögonblick som riksdagen röstar igenom gymnasielagen kommer det dock bli väldigt tydligt för alla hur väldigt lite gemensamt dessa utspel har att göra med den politik regeringen faktiskt väljer att driva. Ytterst få väljare lär imponeras av detta.

Vad Socialdemokraterna i och med sin hantering av gymnasielagen däremot väldigt tydligt har visat, är att man prioriterar makten oändligt mycket högre än Sveriges väl. Genom sitt agerande har man tydligt visat att man mer än gärna för en politik som både leder till ett sämre Sverige och som minskar möjligheterna att bedriva den välfärdspolitik de socialdemokratiska väljarna faktiskt efterfrågar.

För Socialdemokraterna är inte laglösa förorter, grovt kriminella gäng och ett ökande antal medborgare som inte vågar vistas utomhus efter mörkrets inbrott problem, utan möjligheter. Hur, resonerar man, kan fem nya no go-zoner skada Moderaterna? Hur, lyder i förlängningen den cyniska taktiken, kan en kraftig ökning av misshandelsfallen utnyttjas för att så split mellan oppositionspartierna?

För den som ämnar rösta i höstens val finns i stort sett bara dåliga alternativ att välja mellan, och det enda vi idag med stor säkerhet kan slå fast är att ökade pålagor och minskad frihet sannolikt är det enda nästa regering kommer ha att erbjuda anständiga, hederliga och hårt arbetande svenskar. Jag har ytterst få konkreta råd att ge till den som önskar göra något konstruktivt åt detta, bortsett från ett – att under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna.

Om det inte vore för Socialdemokraterna skulle Sverige inte vara ett land av drakoniskt beskattade, osjälvständiga och brutna människor som älskar de bojor de politiker som ständigt pissar dem i ansiktet har slagit dem i. Hade något annat parti dominerat det svenska 1900-talet hade väldigt mycket också varit dåligt idag, men det skulle inte vara så illa som det nu faktiskt är.

Detta innebär inte på något sätt att en framtid i vilken Socialdemokraterna är marginaliserade kommer vara någon utopi. Tvärtom, på endast en eller ett par mandatperioders sikt lär skillnaden i bästa fall bli minimal. Tillåts däremot Socialdemokraterna dominera Sverige några årtionden till, är dystopin så gott som garanterad.

Ett marginaliserat socialdemokratiskt parti är en nödvändig (men långtifrån tillräcklig) förutsättning för att undvika en sådan utveckling. Skulle Socialdemokraterna försvinna kommer sannolikt partier som Annie Lööfs lyckas åstadkomma en framtid med mer otrygghet och sämre välfärd till priset av högre skatter ändå, men det skulle åtminstone finnas en chans till förbättring. Med Socialdemokraterna vid makten är dock utsikterna till en vändning obefintliga.

Vad skall man som väljare då rösta på i stället? För högerväljare finns bara mer eller mindre dåliga alternativ. För den som däremot gillar traditionell sossepolitik finns faktiskt ett parti att rösta på – och detta parti är inte Socialdemokraterna.

I likhet med Socialdemokraterna står Sverigedemokraterna för en klassisk folkhemsnostalgisk retorik. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna dock inte en politik som garanterat kommer skada arbetarklassens intressen. Till skillnad från Socialdemokraterna driver Sverigedemokraterna inte en politik som ofrånkomligen leder till både försämrad välfärd och högre skatter, parallellt med bibehållen kravlöshet och tilltagande otrygghet.

Socialdemokraterna driver en politik som gynnar socialdemokratiska yrkespolitiker, fackpampar och parasiter, men som missgynnar i stort sett alla andra. Socialdemokraterna måste bort till varje pris. Om inte annat för att utkräva en smula gammal hederlig hämnd.

2018-04-18

Om fakta, åsikter och gamla hederliga lögner

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Ett orsakssamband av typen X leder till Y är (förutsatt att det stämmer) ett faktum. Huruvida Y är någonting bra och eftersträvansvärt, är däremot en åsikt. Detta gäller även i de fall då Y är en till synes uppenbart önskvärd konsekvens av typen tusentals människoliv räddas eller alla får 10 000 kronor mer i månaden.

I praktiken är det i regel något mer komplicerat. Sanningshalten i ett påstående som X leder till Y kan i princip bara fastslås entydigt inom ramen för formella system, såsom matematiken. I den värld vi möter i vår vardag är vi i stället utlämnade till empiriska bevis.

Att vi anser det vara "bevisat" att jordens dragningskraft alltid är riktad nedåt beror på att all vår erfarenhet visar detta. Vi har dock i strikt mening inga som helst bevis på att det förhåller sig på det sättet. Newtons och Einsteins gravitationslagar är i formell mening inte några lagar, utan modeller av verkligheten som har utformats av människor för att på ett meningsfullt sätt beskriva människors iakttagelser av verkligheten.

I nyhetsrapporteringen påstås påfallande ofta att "forskning visar" det ena eller det andra. Det är ett synnerligen förrädiskt uttryck, och då i synnerhet när den forskning som avses inte är naturvetenskaplig. Bakom formuleringen "forskning visar" gömmer sig i regel verkligheten att det allt annat än fullständigt entydiga resultatet av en studie tyder på att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vad som dessutom i regel utelämnas är att det ofta finns andra studier som visar på någonting helt annat.

Huruvida resultaten av politiken på ett visst område (till exempel jämställdhet) är någonting bra är alltid en åsikt, och aldrig fakta. Huruvida denna politik är ett effektivt sätt att uppnå de resultat som efterfrågas är däremot någonting som (åtminstone empiriskt) rent teoretiskt är möjligt att faktagranska.

Att mäta samhällsvetenskapliga variabler och samband är dock i regel avsevärt svårare än att mäta till exempel olika fysiska föremåls massa, och hur dessa påverkar varandra. Därtill är även frågan om huruvida de mål man hoppas uppnå med politiken är vällovliga någonting som endast kan besvaras på basis av åsikter. I praktiken blir det därför ofta påtagligt svårt att leda i bevis att en viss politik är evidens- eller faktabaserad.

Detta är av central betydelse i förståelsen av vår samtid. Såväl politiker som myndigheter påstår sig idag nämligen ofta arbeta evidensbaserat. I praktiken är man dock påfallande ofta ute på väldigt tunn is, och vet egentligen inte vad man gör eller vad som kan bli konsekvenserna. Så länge politiken eller myndighetsutövningen i fråga inte utmanar den rådande diskursen, blir dock sällan detta föremål för faktagranskning.

När någonting däremot utmanar den rådande diskursen upplevs idag behovet av faktagranskning som skriande, och föranleder därtill inte sällan alarmistiska uttalanden om "faktaresistens", "alternative facts" och "post-truth". Ett slående exempel på detta är den så kallade faktagranskningstjänst som Svenska Dagbladet lanserade för några år sedan.

Innan man på Svenska Dagbladet till synes lite diskret lät denna faktagranskningstjänst dö sotdöden, lät man nämligen medelst denna meddela att lögn var sanning och att sanning var lögn. Man slog inte bara fast att invandringen inte kostade tiotals miljarder kronor om året, utan konkluderade därtill att ingen skillnad i arbetslöshet gick att uppmäta mellan invandrare och etniska svenskar.

Sanningen förtjänar att uppgraderas. Att så många idag påstår sig arbeta för just detta borde vara en positiv nyhet, men det är det inte. Bakom de vackra orden om vikten av fakta döljer sig en verklighet där sanningen står lägre i kurs än på länge, och det är de etablerade aktörerna som är skyldiga till detta.

2018-04-15

March for Science – när de faktaresistenta ryggdunkar varandra

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.

Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.

Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.

Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.

De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".

I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".

Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.

Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.

March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.