2016-08-29

Ett förljuget land

Sverige är ett land där vänstern till stora delar utgörs av giriga hycklare som ser vuxenmobbning, korruption, lögner och röstköp som sina primära arbetsredskap. Ett land där en liten men högljudd klick vänsterextremister å ena sidan fått överhetens välsignelse att köra ned sin egen världsbild i halsen på befolkningsmajoriteten, men där å andra sidan samma vänsterextremister samarbetar med islamister för att utverka långtgående undantag för minoriteter.

Sverige är ett land där tidningarna fylls av lögner, men där det på något sätt ändå är den som påpekar detta som är den som beter sig illa. Ett land där lösningen på integrationsproblemen årtionde efter årtionde påstås materialisera sig vilken sekund som helst. Ett land där ogenerade populister anklagar sina meningsmotståndare för populism, trots att de senare periodvis visat prov på betydligt större markkontakt än de förstnämnda.

Sverige är ett land där politiker ena dagen kan spy galla över en uppsättning resonemang, bara för att dagen efter själva anamma samma resonemang till punkt och pricka. Ett land där känslomänniskors emotionella utbrott och grunda resonemang gång på gång upphöjs till skyarna som om vore de revolutionerande insikter. Ett land där de människor som mest högljutt predikar solidaritet inte sällan har fullt upp med att berika sig själva på andras bekostnad.

Sverige är ett land där lallande dårar går bärsärkagång genom institutionerna och där barn får sätta livet till för att de vuxna vägrar ta sitt vuxenansvar. Ett land där en höger som prioriterar svågerkapitalism framför skattesänkningar dras med gigantiska trovärdighetsproblem, inte minst sedan den under förra mandatperioden lyckades med konststycket att på en och samma gång alienera sina kärnväljare och schabbla bort en gyllene chans att göra slut på sossehegemonin en gång för alla.

Sverige är ett land där man på en och samma gång spottar på brottsoffer och belönar brottslingar. Ett land där medborgarna låter sig köpas för sina egna skattepengar, och där småfolket är så livrädda för friheten utanför den bur generationer av paternalistiska politiker byggt åt dem att de villigt agerar fångvaktare åt varandra. Ett land där man kan göra politisk karriär på att låta skattebetalarnas pengar regna över islamister. Och så vidare.

Sverige är ett land utan moralisk kompass. Ett land så neurotiskt och förljuget att vad som uppfattas som kontroversiell samhällskritik i regel mest består av tålmodigt upprabblade självklarheter. Av just dessa anledningar finner jag det allt oftare under min värdighet att över huvud taget kommentera den patetiska och djupt ovärdiga fars som utgör berättelsen om den svenska samtiden.

Läs även:
Motpol, HAX
DN1, Exp1, Exp2

2016-08-25

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv (del två)

Sedan jag tidigare i veckan argumenterade för att ett förbud mot tiggeri på offentlig plats vore fullt förenligt med liberala principer, har jag tagit del av ett flertal märkliga invändningar och kommentarer.

En del mellanmjölksliberaler har till exempel hävdat att mitt påstående per definition är oförenligt med liberalismen. Denna sorts liberaler ser dock vanligtvis inga problem med att staten reglerar vad människor får göra med sina egna kroppar, hur företag får driva sina egna verksamheter och vad markägare får göra på sin egen mark.

Kort sagt, dessa så kallade liberaler ser inga problem med omfattande inskränkningar i äganderätten och den personliga friheten, även när dessa inskränkningar syftar till att motverka företeelser som inte går ut över andra. När någon förespråkar en inskränkning av vad som bör vara tillåtet på offentlig mark tänder de däremot på alla cylindrar. De prioriterar med andra ord positiva rättigheter framför negativa, en grundsyn som ligger betydligt närmare socialismen än liberalismen.

Det är därtill värt att notera att mellanmjölksliberalerna inte med tillnärmelsevis lika stor energi argumenterar mot de förordningar och förbud som reglerar sedvanlig näringsverksamhet (till exempel food trucks) i det offentliga rummet. Det ligger därmed nära till hands att misstänka att deras hänvisningar till avtalsfriheten inte handlar om ett principiellt ställningstagande, utan snarare utgör ett liberalt alibi för vad som i själva verket är en maktanalys av postmarxistiskt snitt.

Min hänvisning till att en majoritet av väljarna (det vill säga det närmaste det offentliga rummets ägare* man kan komma) önskar ett förbud, tolkades av någon som att jag förespråkade majoritetens diktatur. Intressant nog förekom samma tankevurpa i en av de positiva kommentarer jag fick. Författaren till denna höll inte bara helhjärtat med, utan hävdade dessutom att mitt resonemang visade varför det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda personligt bruk av droger.

Gemensamt för dessa kommentarer är att de inte förmår se skillnaden mellan det offentliga rummet och privat egendom. Att det skall vara tillåtet att såväl tigga som att använda droger på sin egen mark är ur frihetligt perspektiv en självklarhet. Detta gäller dessutom på mark man inte äger om man har markägarens tillstånd.

Med andra ord innebar mitt resonemang att det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda bruk av droger på offentlig plats om allmänheten förespråkar detta. Resonemanget kan däremot inte utökas till att omfatta bruk av droger i hemmet. Talande nog ser dock inte mellanmjölksliberalerna några som helst problem med att förbjuda bruk av droger såväl på offentlig plats som i hemmet. Det är med andra ord de själva som mer än gärna dagtingar med liberalismens grundprinciper.

Vad de förment liberala invändningarna visar är att så kallade liberaler tenderar att se liberalismen som en allmän feel good-filosofi, snarare än en ideologi som bottnar i negativa rättigheter och äganderätt. Det offentliga rummet bör enligt dessa mellanmjölksliberaler vara en kravlös frizon där ungefär samma friheter som i hemmet gäller.

Ett sådant offentligt rum kan emellertid – i och med att det är skattefinansierat – endast upprätthållas på andras bekostnad, något som å det grövsta bryter mot liberalismens principer. Ur ett liberalt perspektiv finns ingen perfekt lösning på detta dilemma så länge det offentliga rummet förblir just offentligt. Så länge det offentliga rummet inte privatiseras vore dock en rimlig avvägning att låta majoritetens vilja avgöra vilka ordningsregler som bör råda.

En minoritet skulle naturligtvis kunna ogilla vad majoriteten bestämde, men det obehag detta åsamkade skulle begränsa sig till det offentliga rummet och upphöra vid tomtgränsen eller ytterdörren. Denna ordning skulle dock inte innebära någon av de grova inskränkningar i äganderätten eller individens rätt till kroppslig autonomi som sexköpslagen, narkotikalagstiftningen och den socialistiska omfördelningspolitiken innebär.

* En del accepterar inte synen på medborgarna/skattebetalarna som det offentliga rummets ägare. Om man i stället intar ståndpunkten att Någon Annan™ äger det offentliga rummet utgör emellertid själva rätten att vistas där per definition en positiv rättighet. Därmed upphör också varje sådan vistelse ur ett liberalt perspektiv att utgöra en naturlig rättighet. Det blir då den mystiske ägarens rättighet att efter eget huvud upprätta praktiskt taget vilka regler som helst, varför även en strikt villkorad "rätt" att visas där i så fall ur ett liberalt perspektiv bör ses som en förmån.

Tidigare i ämnet:
Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv
DN1, Ab1

2016-08-23

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv

Ett ofta åberopat argument mot tiggeriförbud är att ett sådant vore oförenligt med liberalismens principer. Vid första anblick kan argumentet förefalla både självförklarande och vattentätt, men skrapar man lite på ytan finner man att så inte nödvändigtvis är fallet.

För det första är argumentets eventuella giltighet endast tillämpar på tiggeriet som sådant, men däremot inte på många av de företeelser som följer i dess spår. När en tiggare olovligen bosätter sig på annans mark, beter sig hotfullt eller ljuger om sin belägenhet kan detta under inga omständigheter försvaras utifrån liberala principer.

Då detta i praktiken torde omfatta merparten av de utländska tiggare som visats i Sverige, innebär företeelsen i sin helhet sannolikt ett betydligt större brott mot liberala principer än vad ett eventuellt tiggeriförbud skulle göra. Det liberala argumentet blir därmed endast gångbart om man bortser från åtskilliga av de konsekvenser som tiggeriet ofrånkomligen för med sig.

De olagliga bosättningarna motiverar naturligtvis inte utan vidare ett förbud av företeelser som rent tekniskt kan vara orelaterade till dessa. Det är dock viktigt att komma ihåg att brott mot äganderätten i praktiken är en förutsättning för det svenska tiggerifenomenet. De liberala analyserna av detta tenderar dock att lysa med sin frånvaro.

För det andra är det viktigt att ha klart för sig att den avtalsfrihet det liberala argumentet mot ett tiggeriförbud baseras på inte är vad förbudsförespråkarna vänder sig mot. Vad de flesta förbudsförespråkare beträffar får tiggare och andra människor sinsemellan genomföra precis vilka transaktioner de så önskar.

Vad förbudsförespråkarna baserar sitt argument på är någonting helt annat, nämligen att tiggeriet för dem utgör en form av förargelseväckande beteende. Utifrån denna utgångspunkt blir därmed det liberala argumentet endast giltigt under förutsättningen att det är förenligt med liberala principer att till exempel vistas naken på gator och torg för den som så önskar. Någonting som merparten av de personer som åberopar det liberala argumentet gissningsvis inte gör.

För det tredje innebär den grundläggande liberala principen om äganderätten att markägaren har rätt att upprätta ordningsregler. När tiggare tigger sker detta inte på terra nullius, utan i regel på kommunal eller statlig mark. Så länge denna mark förblir offentligt ägd utgörs dess ägare i principiell mening av kommunens eller statens röstberättigade invånare, då det (formellt) är dessa som via sina folkvalda representanter utövar kontrollen över denna. Av dessa invånare är en stor majoritet för ett tiggeriförbud.

Det går med andra ord alldeles utmärkt att utifrån liberala principer argumentera för ett tiggeriförbud. Det är därtill värt att notera de liberaler som argumenterar mot ett tiggeriförbud främst gör detta utifrån en rationalistisk liberal tradition, och att den avsevärt mindre revolutionära empiriska liberalismen ej nödvändigtvis skulle komma till samma slutsatser.

Sist men inte minst kan det vara värt att fråga sig huruvida liberalismen över huvud taget ens bör försöka att på principiella grunder besvara frågan om ett tiggeriförbuds vara eller inte vara. I ett komplext samhälle fullt av målkonflikter låter sig inte alltid allting utan vidare reduceras till spörsmål de stora ideologierna har entydiga svar på.
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, Exp1, SVT1

2016-08-21

En samhällsapparat utan rättsmedvetande

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett land där problem med rättvisan är stigmatiserande, där förorter inte brinner, där ambulanspersonal inte attackeras och där företeelser som markockupationer, gatubarn och taharrush endast förekommer i utrikesnyheterna.

Det svenska rättsväsendet är, kort sagt, inte anpassat till Sverige så som det ser ut 2016. När detta rättsväsende sätts in för att bekämpa de "utmaningar" samtiden har att hantera blir resultatet inte sällan slapstick. Att det blivit så förklaras naturligtvis till stor del av att förutsättningarna på marken har förändrats, men inte enbart. Tre andra (och sinsemellan besläktade) företeelser har sannolikt spelat en precis lika stor roll.

För det första har den svenska lagstiftningen drabbats av juridisk inflation. När svenska politiker försöker blidka en uppretad befolkning medelst halvhjärtade utspel (som i regel kokar ned till att en utredning eller nationell samordnare skall tillsättas) om skärpta straff för diverse utbredda asociala beteenden som inte beivras, sker detta vanligtvis trots att beteendet i fråga redan är kriminaliserat och att stränga straff redan ingår i straffskalan.

Att brotten inte beivras beror inte bara på att polisen lider av både underbemanning och vanstyre. Det beror därtill ofta på att polisen har blivit föremål för regelrätta mediedrev då den faktiskt har ingripit, och att fega politiker i detta läge inte backat upp ordningsmakten utan i stället av karriärtekniska skäl anslutit sig till dreven. Resultatet har blivit att lag efter lag i praktiken upphört att gälla.

För det andra är fru Justitia definitivt inte blind, utan tvärtom extremt känslig för samtidens strömningar. Detta har inte bara fått till följd att rättsväsendet blivit känsligt för politiska påtryckningar eller att paragrafer som till exempel den om hets mot folkgrupp idag tillämpas på företeelser de aldrig var tänkta att omfatta.

Det har också fått till följd att domstolar drar sig för att dela ut hårda straff när detta kan tänkas väcka gapiga kulturskribenters, rabiata intressegruppers och andra prominenta vänsterdemagogers vrede. Det har också fått till följd att förvaltningsdomstolarna tagit på sig rollen att bedriva omfördelningspolitik av vänsterpartistiskt snitt, även när detta saknar stöd i lagen.

För det tredje frodas allt sedan den maoistiska masspsykosen 1968 en synnerligen rutten syn på moral i akademiska kretsar. Inom dessa kretsar är man inte sällan misstänksamma till att brottslingar över huvud taget bestraffas. I spåren av detta har det blivit akademiskt meriterande att förespråka låga straff för synnerligen råa brott.

Att kunna relativisera, förminska och bortförklara till exempel grov misshandel ses därför som ett bevis på ett välutvecklat akademiskt sinnelag. Den som visar prov på en pervers moralsyn anses helt enkelt vara sofistikerad. Den som kan dekonstruera ett brott och förövarens ansvar för denna ses som någon som höjer sig över de apor som ropar på hårdare straff.

Allt detta har idag, tillsammans med att vardagsbrotten dels är legio, dels inte ens utreds, skapat en väldigt giftig cocktail. Den i allra högsta grad lönsamma kriminaliteten flyttar fram sina positioner, laglydiga medborgare lämnas i sticket, förtroendet för rättsväsendet är i fritt fall och de straff som ändå utdelas uppfattas ofta av både brottsoffer och allmänheten i stort som ett hån.

Att politikerna i detta läge från höga hästar fortsätter att förkunna sin moraliska överlägsenhet för de medborgare de spottar i ansiktet är inte bara perverst, det är bortom all anständighet.

Läs även:
Anna Dahlberg, Motpol

2016-08-18

180-graderssvängarna och deras orsaker

Under torsdagskvällen publicerades en intervju med Ardalan Shekarabi, i vilken denne öppnar för någon form av tiggeriförbud. Nyheten slog föga förvånande ned som en bomb.

Det är viktigt att ha i åtanke att det hela inte nödvändigtvis är så revolutionerande som det verkar. Shekarabi kan till exempel ha tänkt högt utan att ha regeringen bakom sig. Shekarabi uppvisar dock den slipade maktspelarens alla kännetecken, varför det är mer troligt att det handlar om en testballong från Socialdemokraternas sida. Annorlunda uttryckt kan mycket väl ännu en politisk 180-graderssväng i en infekterad fråga stå för dörren.

Dessa återkommande 180-graderssvängar ses ofta som ett utslag av velighet, men så är inte fallet. De situationer som föranleder dessa handbromsvändningar börjar som mindre och fullt hanterbara problem. De skulle enkelt kunna åtgärdas i ett tidigt skede, men så sker dock i regel inte.

Merparten av de "ansvariga" förstår mycket väl att situationen är ohållbar. De är emellertid fega och vill vara alla till lags, och när gap- och skrikvänstern tutar i sina vuvuzelor är det lättare att förhålla sig passiv, eller rentav bidra till att förvärra situationen medelst kontraproduktiva men medievänliga insatser.

Med tiden blir politikerna situationens fångar. Man håller sig krampaktigt fast i en ohållbar politik och bemöter kritiken med mer och mer rabiata utspel mot kritikerna. Med tiden investeras så mycket politiskt kapital i en linje man i grund och botten inte tror på, att varje avsteg för denna blir liktydigt med att förlora ansiktet.

Till slut håller det dock inte längre. Konsekvenserna blir så allvarliga och vreden blir så ohanterlig att man helt enkelt måste agera. Plötsligt förbyts de ständiga upprepade hänvisningarna till att det går inte att förbjuda fattigdom bokstavligt talat över en till till krav på förbud.

I detta läge rasar korthuset. Plötsligt frågar sig många av de journalister som tidigare i falsett försvarat politikerna varför ingenting gjordes tidigare, och antyder att de hela tiden varit kritiska. Ja, till och med Göran Greider byter plötsligt sida. Stärkta av detta börjar regeringen plötsligt se den nya linjen som något den kan slå sina politiska motståndare i huvudet med.

180-graderssvängarna är med andra ord inte ett uttryck för plötsliga ideologiska omvändelser, de är ett uttryck för prokrastinering i en skala som får några månaders uppskjuten städning att framstå som ett under av strävsamhet och självdisciplin i jämförelse. Till skillnad från den som inte har lust att ägna sin fritid åt att städa är det emellertid de välbetalda politikernas jobb att ta de beslut de av feghet gång på gång vägrar att ta.

Resultatet av detta blir att problem hanteras först flera år för sent, och då dessutom påfallande ofta väldigt valhänt. Att detta därtill inte kan ske utan att allt det politiska kapital som investerats i det högljudda och mästrande försvaret för den tidigare linjen skrivs av, innebär att förtroendet och tilliten skadas samtidigt som bitterheten och polariseringen ökar.

Det beteende politikerna visar prov på är typiskt för barn. När vuxna människor gör sig skyldiga till samma sak blir det lätt pinsamt. När toppolitiker inte bara visar prov på, utan dessutom utmärker sig för, samma beteende blir det hela närmast outhärdligt patetiskt. Framför allt blir det emellertid både dyrt och destruktivt.

Detta väl sagt måste det socialdemokratiska utspelet, åtminstone med tanke på i vilken gärdsgårdsserie de svenska politikerna spelar, sägas vara skickligt. Får Gustav Fridolin bara fortsätta leka utbildningsminister kommer Miljöpartiets primus inter pares i slutändan säkerligen se till att hans parti ger förslaget sin välsignelse.

Centerpartiet och Folkpartiet kommer dock sannolikt snabbt ta avstånd till förslaget, och motivera detta med någon non sequitur à la "alla människors lika värde". Detta kommer i så fall undergräva Moderaternas trovärdighet i frågan, vilket i sin tur kommer vrida ett viktigt vapen mot regeringen ur deras händer.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.